v25 +0

har vant mig så pass mkt vid magen nu (och det kontinuerliga sparkandet (sover den aldrig?)) att jag inte tycker den är så stor när jag ser den uppifrån. har det inte alltid varit såhär, att jag inte ser fötterna ordentligt när jag kollar ner? åtminstone tills jag får syn på mig själv i spegeln, eller tar på mig tröjor som för ngra månader sen nådde ner på låren men nu precis täcker magen. eller när jag kramar ngn ordentligt och inte kommer så nära längre. min kroppsliga uppfattning verkar inte ha uppdaterats dock, jag tror fortfarande att jag kan klämma mig förbi folk och in i utrymmen som jag brukade, vilket nu helt enkelt resulterar i att jag fastnar.
magen känns bra, men svanskotan gör så ont när jag sätter mig ner/ställer mig upp att jag håller på att börja gråta. speciellt efter att ha varit sittandes halva dagen på jobbet. på eftermiddagen är det mer eller mindre outhärdligt. jag tror bestämt att jag nått nivån när det är dags att ringa sjukgymnasten.

bara dryga två veckor kvar tills julledighet och "semester" i n-ö. woho! det ska bli så sjukt skönt att jag funderar på att göra en nedräkningskalender och kryssa för varje avklarad dag. sen när det är jobb igen (i början av jan) kommer helt plötsligt föräldraledigheten bara vara 1½ månad bort. shit. tiden kommer gå fort.

annars har jag äntligen (på riktigt denna ggn) kommit igång med bokbloggen: somanybooks-solittletime.blogspot.com

v19 +4 (enligt UL)

det växer så det knakar och gör ont nu. livmodern når upp till naveln ungefär och n (=arbetsnamnet) sparkar mkt och ofta. igår kunde jag t o m se magen bukta ut under en ordentlig spark. ultraljudet sköt fram beräknad födsel med fem dagar, så den 16 mars är det nya datumet att se fram emot. ultraljudet var förövrigt en mkt intressant upplevelse, och det var roligt att se n röra på sig så mkt (till sköterskans stora förtret :D). nu har snart halva tiden gått..
--

blir irriterad över att folk bara antar att _jag_ ska ta det största ansvaret för vår alien, bara för att vi ska bo isär. vad har det med ngt att göra? vi ska dela föräldraledigheten på mitten, och jag ska ta första biten. när d är på jobbet kommer jag naturligtvis ha huvudansvaret, men det hade varit samma sak om vi bott ihop. på samma sätt ska d ta huvudansvaret när jag börjat jobba igen. d kommer förövrigt ha mer ansvar för n då, eftersom jag kommer jobba mer än vad d gör när jag är ledig. bara för att vi bor isär betyder inte att vi inte kommer ses ofta, eller inte ta lika stort ansvar! d kan lika gärna ta med n hem till sig själv, som jag kan behålla hen här. modersmjölksersättning och jämlikt föräldraskap, heter det.

v17 +0

igår kände jag helt plöstligt tydligt att vår alien rörde på sig. som om ngn petade på mig, inifrån magen. vilket kanske inte låter så märkvärdigt, för det är ju precis vad som händer. men det är en mkt skum känsla. mest av allt blev jag förvånad. sen var det som om ngn tryckt på paus, för jag stelnade till, med tekoppen halvvägs till munnen, och koncentrerade mig på känslan. efter de där första rörelserna har det kommit många fler. konstigt att det går så snabbt från att inte ha känt ngt alls till att känna mkt.

in other news har jag B12-brist (yay!), vars vanliga symptom är trötthet, utmattning, anfåddhet och huvudvärk. hej, huvudet på spiken. jag som trodde det var graviditetssymptom. är jävligt glad att jag bad barnmorskan ta ett extra blodprov (har fortfarande blåmärke kvar, btw. damn those tiny veins!), för det betyder att jag kanske kan bli pigg igen! och slippa att vakna med huvudvärk varje dag.

var på min andra gitarrlektion igår. svävade sedan, precis som förra ggn, hem på små lyckomoln. vet inte varför, men jag blir helt lycklig av att sitta där och plinka på strängarna, få till en ton och ignorera smärtan i fingertopparna. till nästa gng ska jag lära mig Notting Hill-melodin :D långt ifrån världens bästa låt, men det roliga är att den är enkel, jag vet hur den ska låta och att jag ska plocka med högerhanden istället för att bara slå.

nu ska jag hem och testa på hur det känns att ha en hemmaman (hemmaperson).

..

om vi får en flicka kommer jag från och med födseln banka in i hennes medvetande att det ALDRIG är ok för ngn att tvinga eller övertala henne till ngt hon inte vill göra, och att det (av precis samma anledning) ALDRIG är ok att tvinga ngn annan att göra ngt de inte vill göra. sen ska jag följa upp det med självförsvarsträning och annan lämplig kampsport, så hon kan få självförtroendet och makten att driva in sin poäng, samt övningar på att ta plats, att inte ta överdriven hänsyn och att inte bara ge utan att få ngt tillbaka.

om vi får en pojke ska jag från och med födseln banka in i hans medvetande att det ALDRIG är ok för ngn att tvinga eller övertala honom till ngt han inte vill göra, och att det (av precis samma anledning) ALDRIG är ok att tvinga ngn annan att göra ngt de inte vill göra. sen ska jag följa upp det med mkt kärlek och övningar på att uttrycka sina känslor och visa respekt för andra människor, samt att bejaka alla sidor av sin personlighet, även de som traditionellt ses som kvinnliga.

sverige jämställt? vilket jävla skämt

satt och läste lite på dn och snubblade på denna: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=823625 och blev så jävla förbannad. hur i helvete kan tingsrätten fria en man som haft sex med en kvinnlig bekant trots att hon sagt nej flera ggr och han själv angett att han var tvungen att BÄNDA UPP HENNES BEN? hur kan tingsrätten på ngt sätt tolka det som om kvinnan gett sitt medgivande? en av anledningarna till att mannen friades var eftersom rätten ansåg att det fanns brister i kvinnans berättelse: dels uppgav hon att hon fått rivmärken och sår, vilket läkarundersökningen inte kunde visa. dels anmälde hon inte honom förrän kvällen efter. brister i KVINNANS berättelse?! han har tvungen att bända upp hennes ben och hon sa nej! ingen som tycker att det finns brister i MANNENS berättelse? och hur kan faktumet att hon inte anmälde förrän kvällen efter vara en brist? med tanke på hur våldstäktsoffer blir behandlade (vilket det här fallet är ett ypperligt exempel på) är det fan ett under att hon anmälde över huvud taget. med tanke på att hon precis blivit våldtagen är det väl inte så jävla konstigt att det dröjde lite innan hon anmälde. hon kanske var i chocktillstånd? hon kanske inte vågade? hur som helst så är det helt jävla ofattbart att "bristerna" i kvinnan berättelse väger högre än FAKTUMET att hon nekade och att han var tvungen att bända upp hennes ben för att lyckas. det borde vara självklart med en fällande dom, plus att mannen borde genomgå en psykisk undersökning/terapi för att inse att DET ÄR INTE OK att tvinga ngn till sex bara för att de bara har underkläder på sig (eller har en kort kjol, eller avslöjande urringning, eller ngt som har med kläder att göra över huvud taget) speciellt inte när de UPPENBARLIGEN INTE VILL!
och folk tycker att vi är jämställda! kan ngn förklara för mig hur det faktum att män kommer undan med att tvinga kvinnor till sex stämmer överens med ett jämställt samhälle? och kan ngn berätta för mig hur vårt samhälle kan definieras som jämställt när det uppfostrar män som inte förstår eller bryr sig om att märka när en kvinna inte vill? när det är ok att tvinga ngn, så länge de inte säger NEJ klart och tydligt (vilket inte ens det räcker i rätten), eller har "utmanande kläder", eller är berusad, eller har en känd historia av sexuella förbindelser, eller har varit flirtig, eller jag vet i fan vad! listan på "förmildrande omständigheter" är hur lång som helst, men för kvinnan att uppfylla kraven för att få en straffande dom verkar vara näst intill omöjligt. varför utreds inte männens beteende eller historia eller människosyn? det är han som utfört brottet, det är han som borde bli undersökt, utfrågad och ifrågasatt. det är inte en mänsklig rättighet att ha sex, däremot är det en mänsklig rättighet att INTE ha det mot sin vilja.
aldrig att vårt samhälle kan bli jämställt sålänge fokus är så förvridet att det letar efter brister hos kvinnan, medan det letar efter förmildrande omständigheter för mannen (trots att det fastställts att samlag har genomförts!). det är så otroligt tydligt att mäns ord fortfarande väger ohyggligt mkt tyngre än en kvinnas.
sverige jämställt? vilket jävla skämt.

måndag

hade sånt oflyt när jag skulle cykla till jobbet imorse, ALLA trafikljus slog om till rött precis innan jag skulle över. det tog säkert tio min extra, allt som allt. i vanliga fall hade jag kanske sett det som en seg start på en jobbig måndag, men idag är jag pigg och glad, trots att det är en hel vecka tills det är helg igen. ska fika efter jobbet, och sen hem och laga sambalgryta med feta med j, vilket vi inte gjort på evigheter. ska bli väldigt trevligt. kanske är det de roliga aktiviteterna, eller det faktum att jag är ledig imorgon som gör att det känns som en fredag, men jag är nöjd iaf. sån här energi har jag inte haft på en månad. kan det vara så att det finns ett slut på den förbannade tröttheten?

ska till BM imorgon, och jag antar att allt kommer bli ännu mer verkligt då. tiden går snabbt och det känns bra. 10 +5 idag och en dryg vecka till den magiska gränsen. satt och pratade med a igår efter deckarkvällen, om hur det kommer bli sen, om ngra månader, ett halvår, ett år. det är en sån stor och okänd händelse, att det går inte att föreställa sig riktigt. men jag hoppas att vi kommer sitta i min soffa (eller hennes) en söndag om ett år och kolla på deckare precis som nu, med den enda skillnaden att det kommer vara en till person med. en väldigt liten sådan.

9 +6

då har jag jobbat 4h, bara 4,5h kvar.
eftersom magen är så känslig nu är det ett helvete att dricka kaffe och svart te utan att äta ngt till, så jag har blivit hooked på (varm) blåbärssoppa, (varm) nyponsoppa och rosehip raspberry-te. eftersom sommaren gjort varma drycker olidliga blir de oundvikligt förknippade med hösten. så pass mkt att det, om jag kisar och tittar ut genom fönstret med koppen i handen, känns som hösten har kommit. bara löven som fattas. och kylan. och mer regn. men ni fattar.

sitter och längtar till lunchen (medhavd chiligryta och couscous). dagarna har kommit att kretsa kring vad som ska ätas och när, jag tänker på det konstant. jag hoppas inte det kommer vara såhär resten av tiden, det känns lite knäppt att sitta och dagdrömma om mat. snart kommer jag utveckla ngn sorts ohälsosam besatthet. inte gått upp ngt i vikt än, men magen svullnar upp ordentligt när jag har ätit så byxorna känns obekväma. känns lite tidigt att köpa nya, större, byxor när det bara är fake-mage än (mest), men det är ju så obekvämt. fler byxor med rymlig midja, tack! (svullen mage or no)

psychonauts is teh shit, förövrigt. dammade av ps2an och spela ngra timmar i helgen. längesen jag spelade ett spel jag hade svårt att slita mig ifrån, där timmarna känns som minuter. funderar på att inhandla okami också, det lär vara bra. det kommer bli en spelhöst.

8 +5

jag trodde aldrig jag skulle säga det: men det är faktiskt ganska skönt att vara tillbaka på jobbet igen. större delen av förra veckan tillbringade jag i soffan, överhettad och övertrött och allmänt orkeslös, framför veronica mars och star trek tng. idag är det jobb, mat med j som kommit tillbaka från sin semester och möte. tiden går så mkt fortfarande när jag jobbar, vilket är precis vad jag är ute efter just nu.

jag börjar se det som mitt mission att ta hål på bilden av graviditet som en underbar upplevelse. det resulterar i ngt fantastiskt, absolut, men resan dit behöver inte alls vara så fantastisk. överallt går det att läsa hur NATURLIGT det är att vänta barn.
ens kropp bombarderas av hormoner för att ställa in sig på och kunna nära ett växande foster i nio månader. trötthet, illamående, humörsvängningar, ömma bröst, tröga tarmar och nästäppa är mkt vanliga symptom, vilket för sig kanske inte låter så farligt, men kan vara nog så jobbigt kombinerat. för att inte tala om senare möjliga symptom, som ryggproblem, foglossning, myrkrypningar i benen, graviditetsdiabetes och havandeskapsförgiftning. ens kroppsvikt kan öka mellan 15-20kg (i genomsnitt) på ett halvår, vilket är allt annat än "naturligt". tänk själva vilken belastning en sådan viktökning på så kort tid är för kroppen, speciellt ryggen. en ska avstå från alkohol, rökning, opastöriserad mjölk och ostar gjorda av det, viss fisk och kött, dra ner på kaffedrickandet och möjligtvis avstå från att färga håret. uppoffringar som är lätta för vissa men en väldigt stor omställning för andra. det handlar ändå om att under en tid i viss utsträckning ge upp sin egen kropp för en annan individ. ens organ trycks successivt undan för att ge plats åt livmodern och fostret. ens näring går först och främst till fostret, sen till en själv. allt detta medan den blivande pappan går omkring och mår precis som vanligt. låter det här som ngt du skulle beskriva som underbart?

jag är själv jätteglad över mitt tillstånd och hoppas innerligt att jag får fullfölja det och att allt går som det ska. jag ångrar verkligen inte beslutet att försöka och är väldigt lycklig över att det ens gick, och så snabbt dessutom. jag tycker absolut det är värt att gå igenom all the above när det betyder att det kommer ut en ny människa nio månader senare. men jag hyser inga illusioner om att resan dit kommer vara enkel eller "underbar". den allmänna uppfattningen av graviditet är i stort behov av en reality check. det är naturligtvis väldigt individuellt hur en mår och upplever sin graviditet, men det går inte att komma undan att det ÄR en stor påfrestning, både för kroppen och psyket.

7 +2

mår illa idag igen. inte tillräckligt mkt för att behöva göra ngt åt det, men mkt nog för att det ska vara obehagligt.

sista dan på jobbet idag innan en veckas semester. ska bli sjukt skönt att vara ledig lite till. hoppas bara att jag inte kommer sova bort hela veckan..

nu har det snart gått 2 månader, men det skulle ändå kunna gå åt helvete när som helst. jag hatar att gå omkring och vänta och vara osäker. jag vill veta NU hur det kommer bli. om det kommer bli ngt. jag hatar att inte kunna förhålla mig till vad som händer. jag vill inte ställa in mig på ngt, för då kommer jag bli ännu mer besviken om det inte blir så, samtidigt så kan jag inte bara ignorera alla tecken och förändringar. resultatet blir ngn sorts vakuum mitt emellan, där jag ena stunden planerar framtiden och andra stunden är övertygad om att det kommer avbrytas och försöker ställa in mig på det. jag är inte särskilt spontan av mig, speciellt inte när det gäller stora beslut och händelser. jag tycker om att tänka igenom saker från så många vinklar som möjligt och gå igenom vad som kan hända och förbereda mig på det. men nu är de två alternativen väldigt annorlunda, och jag har själv ingen som helst påverkan på utgången. jag har ju redan bestämt mig.

men det enda vi kan göra är att hålla ut, och vänta.

tröttheten klamrar sig fast

nu har jag officiellt läst för mkt om graviditet, amning och barn de senaste veckorna. drömde om ett barn som skulle ammas inatt, och vaknade jättestressad med värsta hjärtklappningen. vet inte vad det var med drömmen som var så stressande, men ändå. får införa ngt sorts tak på all text som har med sådant att göra. jag har ju ändå i princip läst det mesta seriösa som finns att få tag på.

annars mådde jag illa för första ggn idag. jag hoppas på att det bara var en tillfällig grej.
--
det är frustrerande att helt plötsligt vara så trött. jag är van vid att kunna vara uppe i princip hur länge som helst och ändå funka helt ok, nu slocknar jag ibland vid 21:30 - 22:00-tiden på kvällen på vardagarna. det är säkert skitbra, för jag får en massa mer sömn än jag brukar, men det känns FEL. nu hinner jag med ännu mindre än innan. det är lätt att få dåligt samvete för att inte orka med att träffa alla jag vill träffa, men jag kan inte göra ngt åt det. det är inget personligt. jag orkar helt enkelt inte. jag vill ligga i soffan och läsa eller kolla på ngt avsnitt eller vila. inte så jävla kul kanske, men just nu är det nödvändigt.

ett risgryn

så: ungefär en månad sen sista inlägget, och det har hunnit hända en hel del sen dess. beslut har tagits, agerats på och gett positivt resultat, allt inom loppet av en vecka. woho! trodde aldrig att det skulle gå så snabbt. känns overkligt, mest. och spännande! även om det märks känns det ändå inte som det är på riktigt än. sen är det osäkert eftersom det är så tidigt. det är bara att vänta och se.. och hoppas, hoppas, hoppas.

jag är jävligt nöjd (men ack så trött och öm).

somnade på mållinjen

var precis och hämtade en kopp choklad, för att vakna till lite. är sjukt trött, med tidig morgon igår och för få timmars sömn idag. vi var uppe och diskuterade igenom allt igen, fast nu är det såhär --> <-- långt ifrån ett beslut. det var så nära, så nära att ngt sades igår, men klockan blev för mkt och vi blev för trötta. so close! but so far away. men ikväll, då jävlar ska det bestämmas saker.

det var en sjuk känsla igår, på mitt besök, efter hon tagit ut den. hon gav mig lite tips och sen sa hon lycka till och så gick jag. allt gick så snabbt, till min stora lättnad, och så stod jag där utanför och helt plötsligt var allt annorlunda. en möjlighet som hela tiden var så jävla teoretisk blev, inom loppet av en kvart, väldigt konkret och praktiskt genomförbar. ÄNTLIGEN. det känns jävligt bra.

nu är det lunchrast. so long.

i-landsproblem

åh! det finns inget mer irriterande (sure, men inte just nu, i denna sekunden) än när mina 30 milj (ok, typ 15 st) utforskarfönster hänger sig och jag måste stänga av dem med task managern, för att sen leta upp alla aktuella kataloger IGEN i världens mest röriga katalogstruktur. det tar fan tio minuter, minst! jag som bara ville öppna ett utforskarfönster till, så jag kunde komma åt orderdatan smidigare innan jag testade processen. vad får jag för det? jag måste leta upp alla igen! jag kommer knappt ihåg vilka kataloger jag hade öppna.

satan!
(jag börjar bli mer och mer övertygad om att datorn hänger dem med flit, bara för att den tycker det är dags för mig att börja prioritera lite. ALDRIG! jag tänker fortsätta med mina 42 000 fönster! never give up, never surrender!)

larmdon

så sitter jag lugnt och fridfullt på jobbet tjugo över sju en torsdagsmorgon (knappt ngn annan här, folk kommer senare på sommaren) och plötsligt börjar brandlarmet tjuta. blev halvt vettskrämd och var halvvägs upp ur stolen på väg ut när ett minne av att ha läst ett mail om brandlarmsprov dök upp i huvudet. mkt riktigt. idag, mellan sju och åtta, kommer de prova alla "larmdon" i hela huset. har stoppat i hörlurarna, men det hjälper inte så mkt. får hålla ut till åtta.

annars är det gött att redan ha varit på jobbet i två timmar.

so many books..

"I had to look in the dictionary
To find out the meaning of unrequited"

bragg har för vana att etsa fast textrader i huvudet på mig. ovan är en från "the saturday boy", som jag älskar.

annars tänkte jag mest göra reklam för att jag tagit tag i min bokblogg igen, här ska det bloggas om böcker! tanken är att upplägget kommer vara lite åt nick hornby i the believer (eller samlingen i the complete polysyllabic spree)-hållet. dvs månadsvisa inlägg med listning av "köpta böcker" och "lästa böcker" och sen ngn sorts rant om ngn/ngra av böckerna. läste på bokhora.se igår och blev djupt olycklig (men också peppad) över att se en lista på 40 böcker, lästa under 2008. 40 st? det är i genomsnitt 8 böcker i månaden, eller 2 i veckan.
jag som är glad om jag ens hinner en bok på två veckor. jag vågar knappt kolla i min läsdagbok och räkna hur många jag läst under 2008. men nu ska det bli ändring på det! back to the good old days. (somanybooks-solittletime.blogspot.com, utan så mkt innehåll än så länge, men snart kommer maj-inlägget. just you wait!).

must i paint you a picture?

"the temptation
to take the precious things we have apart
to see how they work
must be resisted for they never fit together again"

jag vet inte varför, men den textraden dröjer sig kvar i huvudet på mig, varje gng jag hör låten. (den känns väldigt platt när den är utskriven så här. det är en helt annan grej när bragg sjunger den.)

jag håller på att bli galen på alla som ska envisas med att gå rakt ut i cykelbanorna utan att kolla först. varje dag är det ngra som med nöd och näppe överlever, tack vare mina bromsar och snabba reflexer. ska det vara så jävla svårt? eftersom jag cyklar till och från jobbet varje dag blir det en del cyklande, och det är sjukt irriterande att behöva tvärbromsa, eller tvärt svänga ut (och riskera att bli påkörd av en mötande cykel) bara för att ngn tanklös människa helt plöstligt får för sig att stega rakt ut på cykelvägen, när det finns GOTT OM PLATS PÅ TROTTOAREN. där ni ska gå! vad är problemet?

känner mig trött och lite uppgiven idag. det blir lite fel ibland. jag är inte van vid att personen jag vill reda ut saker med blir tydligt ledsen, trots att jag själv reagerar så ibland. skillnaden är väl att jag blir ledsen, men är samtidigt helt inställd på att diskutera igenom och komma fram till en slutsats. grejen är väl att jag brukar vara den andra personen. jag har inte stått på andra sidan innan. men det måste ju gå att mötas på halva vägen, jag vill verkligen inte att ngn annan ska behöva springa hela vägen själv.

andra saker känns väldigt spännande. känns otroligt bra att ha tagit ett steg i rätt riktning för att förverkliga saker jag planerat och funderat över så länge nu. sen hur det kommer förverkligas är en annan femma. det får vi se.

trött på klister

imorse var det verkligen klister i sängen, som j säger. det är det fortfarande, trots att jag sitter på jobbet, en jävligt bra bit från sängen i min lägenhet. det går långa sega klistersträngar från min säng, ut på gatan, förbi södervärn, ner längs med parken, sen förbi biblan, ut i hamnen och vidare över klaffbron och flera varv runt min cykel, in i byggnaden, upp genom hiss-schaktet och in på fjärde våningen, rakt till min plats (med en liten detour bort i lunchrummet). jag är så trött att jag mår lite illa. kunde inte äta upp maten ens (which is a first). och det är bara tisdag.

det har gått ännu en dag och jag har fortfarande inte ringt och bokat tid till diverse grejer som jag borde gjort. det är klister i telefonen också.

ser fram emot lite kärlek ikväll, och en specifik varm nacke att borra in ansiktet i när jag ska sova. har aldrig sovit så bra med ngn som jag gör nu. eller kommit överens så bra. eller känt mig bekräftad så bra, eller fått utlopp för mitt behov av fysisk kontakt ordentligt, eller känt mig så trygg (läs: inte i känslomässigt underläge). det känns jävligt bra.

i predict a riot

jag är helt såld på kaiser chiefs. ett svagt minne av att jag mailat ett note-to-self-mail om att jag borde kolla upp dem (efter lite sedvanligt allmusic.com-surfande) gjorde att jag drog hem två album när jag browsade en kollegas musiksamling innan idag. nu är jag upp över öronen(!) förälskad. soundet väcker ngn sorts genklang i mig, vilket gör att alla låtar känns bekanta, trots att jag aldrig hört dem innan. när folk frågar mig vad jag lyssnar på är det alltid så svårt att svara. det blir antingen en uppradning av musikgenrer som jag är svag för, eller namedropping av banden jag lyssnar mest på (där jag ändå glömmer bort de mest uppenbara). inte som för 7 år sen, när jag BARA lyssnade på synth. nu är det en salig blandning. ett givet svar är naturligtvis: jag lyssnar på _bra_ musik. givet, men inte särskilt informativt.
nu vet jag vad jag ska svara: om du blandar det jag är svagast för och lyssnar mest på, får du kaiser chiefs.
(det kan också vara förälskelsen som pratar nu. om en vecka kanske jag tröttnat och då stämmer det inte alls längre. men just nu känns det så. som om jag hittat hem.)

oh happy friday

fyfan vilken underbar fredag.
var tvungen att övertala mig själv (flera ggr) att gå till jobbet i morse när jag ramlade ur sängen vid 04:45. samma sak när jag sagt hejdå till d på stationen och skulle vidare mot jobbet. såhär i efterhand måste jag säga att jag är glad(!) att gå-till-jobbet-delen av mig vann. jobbade ngra timmar, sen satt jag ute i solen och läste java (kompetensutveckling!) i drygt två timmar, gick upp på kontoret en halvtimme (ngra fräknar rikare), sen var det lunch och jag värmde soppan och gick ner och ut i solen igen. nu är det bara knappt två h kvar till fredagsfikan (som kommer intas ute, enligt den nya traditionen). sen jobba till tre, åka till claes ohlson och sen fika (ute) resten av dan.
kan det bli bättre?

sebadoh

såg sebadoh i lördags och blev lite frälst, så här i efterhand. vissa artisters skivor blir bättre efter att jag har sett dem, andra blir sämre. inte nödvändigtvis kopplat till hur bra konserten är, heller. det tog lång tid att börja uppskatta cat powers skivor lika mkt igen efter att vi sett henne, trots att hon var superförvirrad och körde halva låtar. det är ngt med hennes röst, en rå och känslofylld kvalitet som går rakt in i hjärtat och får hennes sång på skivorna att låta platt och känslolös.
sebadoh blev bättre efter konserten, trots att jag tyckte att den var riktigt bra. det känns som om jag hittar fler och fler aspekter av låtarna nu, som jag inte la märke till innan.

--
annars är det måndag och jobb igen. hur mkt jag än är ledig är det inte riktigt nog. sommaren börjar närma sig och jag vill ligga i parken hela dagarna, inte sitta instängd på ett kontor. jag kommer bli en sån som pratar om min semester halva året och spenderar andra halvan åt att längta efter nästa semester.

fredag

fylldes av en känsla av välbefinnande när jag cyklade till jobbet med primal scream i hörlurarna vid sju i morse. mindre folk, mindre bilar, och vår i luften.

--
sov själv inatt. det är svårt att balansera sin önskan att umgås med sin ovilja att bli beroende och halka in i alltför starka vanebeteenden. det är bra att stanna upp ibland och få en andningspaus, och inse att en fortfarande vill umgås. jag vill inte vakna upp om några månader och inse att det enda vi gör är att träffa varandra. så kommer det inte bli, för vi har alldeles för mkt annat för oss för att hinna med det. men när jag sitter på jobbet och funderar över kvällen och på ngt sätt utgår ifrån att vi ska sova ihop, trots att (eller kanske för att) vi gjort det hela veckan, börjar varningssignalerna blinka i huvudet på mig. jag vill inte bli en del av en annan individ på det sättet, jag vill vara mig själv och ha mitt eget liv OCH ha en nära kärleksrelation.
annars är det fortfarande stora beslut som hänger i luften och jag är ännu mer otålig. det känns mer och mer som om beslutet i stort sett redan är taget, men inte uttalat än - och därför inte verkligt. att det stora steget är att säga det, inte att bestämma sig.

det här med att visa respekt..

(häromdagen:)
fan vad jag blir sur.
satte ute i solen på eftermiddagsrasten och njöt av våren och så kom min nya tatuering på tal, varpå en kollega glatt frågar "en till! hur många har du nu?" och en annan fnyser lite, skakar på huvudet och säger "det är billigare med tusch".
jag svarar: "den var inte speciellt dyr."
han: "hur mkt kostar det att ta bort den?"
jag: "jag vet inte. det är dyrt. jag kommer dock inte ta bort dem. jag vet vad jag gör."
han: "du kommer se ut om han i Prison Break om ngra år. helt bortkopplad från samhället"
jag: "ja, vad härligt"
han (med nedlåtande skämt/irriterad röst): "jag har numret till en psykolog om du vill ha hjälp med att sluta"
jag: "nej tack. jag har det under kontroll"
--

först reagerade jag inte så mkt, är så van vid att folk skämtar om min kost, mitt utseende och mina åsikter. brukar bemöta det med halvsarkastiska svar och lägga det bakom mig. men efter en stund blev jag jävligt förbannad. jag sitter inte och kritiserar hans val. så jävla respektlöst att sitta och antyda att jag inte vet vad jag gör och att jag kommer ångra mig och att jag behöver hjälp för att sluta tatuera mig.

join the revolution, berätta om din lön

när jag satt och förberedde mig lite inför lönesamtalet (se tidigare inlägg) hittade jag följande artikel (http://computersweden.idg.se/2.5049/1.130605) som, hur tråkig den än är, innehåller en hel del info som är relevant för mig. hur som helst, så kom jag fram till de sista styckena och tyckte det var ett fint tillägg till mitt utlägg igår. lyder som följer:

"Undersökningen visar också att det skiljer nästan åtta procent eller knappt 3 000 kronor mellan mäns och kvinnors snittlöner. Nu finns förutsättningarna för förbättringar, enligt Niklas Zandelin.

För att kvinnorna ska hänga med i den snabba löneutvecklingen krävs det att de är aktiva.

– För att få en högre lön måste man vara beredd att byta jobb och att ta förhandlingar, antingen med sin nuvarande arbetsgivare eller med en ny, säger han."

där har ni det: ca 3000 spänn mindre.
kan inte låta bli att undra vad han menar med att vi ska vara "aktiva". aktivare än våra manliga kollegor? vilket verkar väldigt orättvist, med tanke på att de redan tjänar mer än oss. ännu aktivare än vi brukar vara? vilket också verkar väldigt orättvist, med tanke på att undersökningar säger att vi redan anstränger oss mer våra manliga kollegor för att få _mindre_ lön än de. ska vi börja anstränga oss ännu mer för att möjligtvis komma upp i samma nivå?

hur kan NGN förespråka individuell lönesättning? att slopa den skulle kunna balansera upp lönerna på ett väldigt konkret sätt, och vara ett steg i att få bukt på (löne)diskriminering.
det sorgliga är att alla går omkring och håller upp systemet genom att tiga om sin lön, i hopp om att det gagnar en själv (i äkta egoistisk anda). när de flesta i själva verket förlorar på det, eftersom det bara gagnar ngra få och sannolikheten att det är du inte är särskilt stor. tänk om alla helt plötsligt skulle börja berätta vad de tjänade. tänk vilket resultat det skulle kunna ge. folk skulle börja jämföra och inse att lönesättningen är otroligt godtycklig och orättvis, och då skulle den individuella lönesättningen kunna dö en snabb och smärtsam död.
därför ska jag, efter min nya lön är satt, ta varje tillfälle jag kan att flika in vad jag tjänar när jag pratar med mina kollegor. förmodligen kommer de flesta skruva olustigt på sig och låtsas som om de inte hörde, men kanske kan det inspirera ngn annan att också berätta.

gör motstånd!

business as usual

när jag cyklade hem från jobbet vid tio över fem sken solen och det kändes som vår. skippade vantarna för att få extra vårkänslor, vilket mest resulterade i kalla och stela fingrar. men det var det värt.

har suttit hela dagen och funderat på vad jag skulle göra när jag kom hem. spela ico, eller phantom hourglass, eller sticka klart mössan, läsa ut en bok, ringa folk jag inte pratat med på ett tag, gå en promenad, eller baka ngt.
nu sitter jag här och kan knappt hålla mig vaken. har inte gjort mkt av mina storslagna planer. ett avsnitt av next generation med avocadomacka och vindruvor är ungefär allt jag lyckats avverka. resten av tiden har på ngt oförklarigt sätt försvunnit på meningslöst surfande. jag kan tycka att 8h om dan på jobbet borde räcka, men tydligen sträcker sig beroendet längre än så.

--
i morse när jag satt och åt frulle med d slog det mig plötsligt som en spann kallt vatten i ansiktet: jag ska ha lönesamtal på ons. fan. har lyckats förtränga det (nästan) hela helgen (poäng till mig för övrigt, äntligen har jag lyckats få kläm på hela "tänk-inte-på-jobbet-när-du-är-ledig"-grejen) but no more. det är nu diskrimineringen (som stavas "INDIVIDUELL LÖNESÄTTNING") börjar. det är nu mina manliga kollegor statistiskt sett börja kliva ifrån mig lönemässigt, sakta men säkert, påskjutsade av den oskrivna företagsregeln "prata inte om vad du tjänar" som alla ivrigt praktiserar. och folk reflekterar inte ens över varför en sådan inställning har odlats fram, och vem den egentligen gynnar.
det gör mig så jävla arg.

--
nu: kaffe

java

de sista tonerna till "wrapped up in books" klingade precis ut och övergick i "stay loose", vilket på ngt sätt verkar väldigt passande.

kom till jobbet tio i sex idag också, det kanske går att vänja sig vid att gå upp vid fem ändå. isf är det väl bud på att börja gå och lägga sig lite tidigare också. 4 ½ h/natt är lite lite i längden, t o m för mig.

vi bokade flyg till london igår, i mitten av maj ska vi dit och kolla på böcker och dricka kaffe. kommer bli hur bra som helst.

just nu sitter jag och stirrar på java-boken på ett mörkt kontor. "Determine whether a default constructor will be created" heter kapitlet. inte så avancerat. det jag oroar mig för mest är att frågorna är upplagda för att lura en. som när man sitter och funderar över om en metod är overloaded eller overridden och vad det får för konsekvenser, så visar det sig att frågan är meningslös för ngn access modifier är fel, så det skulle ändå blivit kompileringsfel. men det är lugnt, bara 670 sidor kvar tills jag läst igenom boken _första_ ggn. (lova aldrig att ni ska ta java certifikat när ni sitter på PU-samtal på jobbet)

i don't care 'bout that

är på jobbet toktidigt igen. vilket betyder att jag får gå hem kvart över två idag, vilket är lyx i omåttliga mängder. och alla måsten är avklarade. fyfan vad skönt. äntligen får jag ha lite ledigt. jag ska cykla hem, äta paj och spela guitar hero. eller läsa klart "gate to women's country", eller fixa med hemsidan och dricka kaffe. eller kolla på star trek.. eller ta igen sömn från förra veckan och helgen..

jobbar och lyssnar på playlisten som jag roade mig med att komponera igår, i en paus från java-boken som började bli farligt sövande. denna ggn är temat "2 låtar från varje artist/band i musik-mappen". annars är det mest hole nu. och buddy holly med weezer. (som jag aldrig fastnade för när det begav sig, konstigt nog. nu däremot.)
--

jag undrar hur det kommer se ut om ett halvår. det är en del stora beslut som är ute svävar nu som kommer göra stor skillnad för hur livet kommer te sig senare. det ligger inte hos mig dock, jag har redan bestämt mig. är tålmodigt otålig.

let's go to bed

slösurfade runt och lyckades hamna på ngn alternativ tonårstjejs blogg och fick grymma flashbacks till mig själv som 14-, 15-, 16-, 17- och 18-åring. alla dagboksinlägg (på skunk, egna hemsidor, sen lunarstorm, sen helgon) fyllda av tonårsångest, olycklig kärlek och utanförskap, flitigt citerande min senaste favoritlåt.
det slutade med att jag satt och läste igenom flera sidor av hennes inlägg. jag kunde inte slita mig. sen tog jag fram mina cure-skivor ur cdhyllan och satte på dem, en efter en. cure är på många sätt tätt kopplade till mina tonårsångestår.

nu sitter jag här och lyssnar på japanese whispers och funderar igenom mitt liv. igen. vem jag är, vem jag har varit, hur långt jag kommit, vad som hänt sen jag gick gymnasiet, hur jag funkar nu, hur jag funkade då.

--
överlag mår jag väldigt bra nu.
jag hoppas att det håller i sig, det här som vi delar.
såhär bra har det aldrig känts innan.

one way love

jag är ledig tills på måndag.
vilket är alldeles underbart bra på alla sätt.

fast just nu känns inget särskilt underbart, på ngt sätt.
är besviken, frustrerad och irriterad, trots att jag inte ens vet om det är befogat, eller vad det egentligen beror på. jag vet vilken situation som framkallade känslorna, men inte varför.

å ena sidan känns saker skitbra, å andra sidan overkliga. som om det inte är på riktigt, och kan avslutas och försvinna när som helst. som om de inte är bestående. det är väl där skon klämmer, som gör att jag fortsätter vrida mig lite olustigt då och då, istället för att slappna av och dras med. det känns inte som om jag kan förlita mig på det. det känns inte helt tryggt. jag vågar helt enkelt inte riktigt tro på det.

kanske är det därför det stör mig så mkt att få en roll påskriven mig som osar beroende. för det kunde inte vara längre från sanningen. jag värderar mitt oberoende och min självständighet mkt högt, kanske lite för högt ibland.

jag kommer med stor sannolikhet sitta uppe hela natten och fixa. känner inte för att sova och behöver det inte heller, eftersom jag inte ska jobba. och du ska sitta och jobba med grejer och kanske inte sova heller. i mitt huvud skulle vi lika gärna kunna göra det tillsammans. kravlöst.

morgonstund..

det är ngt väldigt avslappnande att vara på jobbet när ingen annan är här. lyssnar på ramones i högtalarna, dricker te och jobbar och trivs faktiskt riktigt bra. fast snart är det slut på friden, folk brukar börja dyka upp vid den här tiden.
att vara på jobbet kvart i sex på morgonen kan verka sinnesjukt, men det är fan det bästa jag gjort på länge. bara tanken på att jag får gå härifrån redan kvart över två i eftermiddag gör att en varm känsla sprider sig i kroppen. det kommer helt klart bli en tradition. en tidig dag i veckan = en tidig eftermiddag med tid för annat.

annars är jag mest frustrerad över tiden, som vanligt. eller bristen på tid, rättare sagt. att behöva planera in varenda lilla aktivitet, som en jävla business person. snart kommer jag hänvisa mina vänner till min sekreterare (nej, jag har ingen, och kommer verkligen inte skaffa heller, men i en worst case scenario-dimension så har jag det, och det är den dimensionen jag skriver om nu. den som förhoppningsvis aldrig blir verklighet, men som ändå på ngt sätt verkar suga in mig sakta men säkert..) när de vill umgås, eftersom jag inte har koll på min kalender själv. men kanske kan sekreteraren hitta en lucka på en kvart för ett telefonmöte ngn gng i maj.
gah!
det här med att jobba heltid fattar jag inte. hur kan folk tycka det är värt det? det är inte värt alla pengar i världen. varjde dag förlorar jag timmar av mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka, hur mkt pengar jag än tjänar.

det går inte att köpa tillbaka tid.

sömn och stress

är hemma från jobbet idag, pga migrän/stark huvudvärk.
tycker huvudvärken kommer oftare nu igen och funderar över om det beror på stress eller det faktum att mina sömnproblem är på tillbakagång. gick in på netdoktor.se för att kolla in stress/utbrändhet, inte med mig själv i åtanke, men när jag ändå var där kunde jag inte låta bli att ta ett stresstest. känner mig lite stressad ibland, i bemärkelsen "inte hinna med allt jag vill", men inte mer än så. andra anser att jag utan tvekan är stressad och borde se upp innan det går överstyr. det är ju det här med att avfärda saker när det gäller en själv, som man reagerat (och reagerar) över om det gäller ngn annan.
mitt resultat blev:
--
Stressad

Du är stressad och har svårt att koppla av. Fundera på orsakerna, eftersom stress i längden är direkt hälsofarligt. Börja ditt nya avslappnade liv i dag. Försök att inte oroa dig för så mycket, acceptera förändringar och se misstag som erfarenheter. Ta itu med eventuella rädslor och fobier. Stress beror ofta på att man inte är nöjd med sig själv som person och att man ställer för höga krav på sig själv. Försök att sänka kraven, acceptera dig själv som du är och se till att få tid till saker och personer du tycker om. Avslappnande sysselsättningar som till exempel att läsa en bok, lyssna på musik, laga mat, promenera eller pyssla i hemmet kan hjälpa dig att varva ner, tänka positivt och stanna "ekorrhjulet". Om du inte kan få bukt med dina problem på egen hand, bör du överväga professionell hjälp.
--

det kanske ska tilläggas att jag är väldigt skeptiskt inställd till sådana här tester. de är naturligtvis otroligt generaliserade, förenklade och populärvetenskapliga. i vilket fall som helst så stämmer väl beskrivningen ganska bra in på hur jag mår just nu. samtidigt är det klart jag fick någorlunda hög poäng, en hel del av påståendena beskriver ju min personlighet, eller det som jag räknar som personlighetsdrag hos mig själv. saker som inte bara stämmer nu, utan som har varit på det sättet länge.
- jag _har_ svårt att hantera motgångar.
- jag _har_ svårt att somna och känner mig sällan utsövd, men är heller inte trött när jag borde/behöver sova.
- jag _har_ svårt att säga nej till folk.
- jag _känner mig_ missnöjd med mina prestationer
- jag _stressar_ upp mig för småsaker
vissa saker har varit så så länge jag kan minnas, andra sen högstadiet. betyder det att jag har varit stressad sen dess? äh, screw this, orkar inte tänka när huvudet bultar.

mannen och spisen

hört i fikarummet:
(han) - så du fick laga maten trots att det var hemma hos henne?
(annan han) - ja..
(han) - du är hårt hållen du. (höhöhö) hon säger 'gör det!' och du 'jaa'.
--
det är ju tydligen fortfarande så, i folks huvuden, att män inte kan laga mat frivilligt, eller ännu värre, faktiskt uppskatta att laga mat. åtminstone inte så länge det är en kvinna i närheten. det är hyffsat socialt accepterat att ensamstående pappor lagar mat, men de måste ju, för mamma finns inte där och kan göra det. när män lagar mat är det fortfarande ngt speciellt (eller framtvingat). antingen är han "jätteduktig" och "hjälpsam" (och vilken tur den lyckliga kvinna har som råkar ha en relation med en sån man!), eller så är det ett specifikt tillfälle (alla hjärtans dag, jubileum eller liknande) och det ses som en gåva och ngt fantastiskt att han är så omtänksam som lagar mat EN gång om året eller så är han kock och specialist, och då är det klart han ska laga maten, så det blir rätt.
--
en annan han (också hört i fikarummet) var väldigt förargad över att han minsann fick ta hand om disken TROTS att han lagat maten. förstår att det måste känts otroligt orättvist (speciellt med tanke på att det var FÖRSTA ggn han lagade mat till henne och det kanske inte ens upprepas), men han kan trösta sig med att 90% av alla kvinnor där ute vet precis hur det känns. varje dag.

cykelfrihet

fick äntligen tummen ur och lämnade in min cykel förra veckan. så i fredags hämtade jag ut den, med nytt däck och ny slang. 270spänn.
när jag sedan cyklade hem greps jag av en känsla av total frihet. att slippa komma till busshållplatsen och se sin buss åka iväg, att slippa stå på busshållplatsen och se sin buss åka förbi, eftersom den är fullproppad med folk redan. att slippa behöva planera sitt liv runt när bussarna går. att slippa trixa med byte av buss vid lämpliga platser och lämpliga tidpunkter. att slippa betala massa pengar för att ta sig ngnstans.

att kunna ta cykeln och cykla var som helst, när som helst. så jävla smidigt. lite som bilen i USA, fast mer miljövänligt och jävligt mkt billigare.

en av de många bonusarna med att cykla till jobbet (förutom gratis, tar mindre tid, mindre meck, gratis motion) är att jag träffar på a på vägen, också på väg till jobbet, och får en morgonkram.

annars är jag mest sällskapssjuk efter en viss person.
fast på ett bra sätt. det är trevligt att ha ngt att se fram emot.

patent pending

kollade på bilder från i somras häromdan och fick en djup längtan efter frihet. la in sommarens musik i playlisten (patent pending - heavens, the electric version - the new pornographers, exile in guyville - liz phair, futures - jimmy eat world) och la mig ner på golvet och sökte efter samma känsla som jag hade när jag låg på en filt i parken och svettades och planerade barn och inte hade ngra måsten ngnstans. inget heltidsjobb, ingen relation, ingen tid att ta hänsyn till, inga projekt att fullfölja, ingen distanskurs och inga engagemang.

det är lätt att romantisera en period av sitt liv i efterhand, när man bara kommer ihåg det som var bra. jag vet att det var en hel del som inte var bra i somras, men samtidigt så mådde jag bättre än jag gjort på väldigt länge. och jag kände mig totalt fri, ngt som jag nog aldrig gjort tidigare, inte på det sättet. jag vill känna den friheten igen. men det finns så många måsten, som sakta men säkert tappar en på kraft och obemärkt krymper utrymmet omkring en, tills man nuddar vid väggar vart man än vänder sig. jag skulle vilja ligga i parken och kramas och pussas och vara tramsigt söt och förälskad hela dagarna, istället för att bara hinna ses på kvällarna, när båda är trötta efter jobbet och måste gå upp tidigt nästa dag för att jobba igen. jag vill hinna umgås med mina vänner regelbundet, utan att vara trött och tidspressad. jag vill hinna läsa, ta det lugnt och bara vara ensam ibland. var tar all tid vägen? jobba, äta, sova, jobba, tvätta, sova, äta, diska, jobba. tänk hur stor del av sin tid man lägger på att jobba på ett jobb som egentligen inte ger en ngt.

ge mig 6h arbetsdag.

ge mig mer kaffe

det känns lite som om jag alltid har gått omkring och druckit gammalt halvjummet kaffe och så sätter plötsligt ngn en kopp nymalet och rykande färskt kaffe i handen på mig. cheezy symbolik åsido, men jag kan inte låta bli att tänka "oj. är det _såhär_ det ska kännas?".

det är lite som att ha blivit frälst, föreställer jag mig, och efter att ha växt upp i bibelbältet känner jag igen den lätt maniska, frireligiösa blicken som tittar tillbaka på mig i spegeln. för att inte tala om det stora, lite tomma leendet som inte vill lämna ansiktet.

fast det är naturligtvis inte allt, för så har det känts innan. det nya är att allt bara funkar, att inte behöva kämpa hela tiden, att förstå och bli förstådd, att vara på samma nivå och ha samma behov, att ha samma utgångspunkt i grundläggande övertygelser, att uppskatta samma saker och prioritera på samma sätt, och att kunna mötas på en gemensam grund utan att behöva kompromissa bort sig själv. att det känns så bra att det är skrämmande.

"det där ser gott ut.. fattas bara lite bacon!"

insåg just att jag inte drömt ngra mardrömmar de senaste veckorna. tragiskt nog är det avsaknaden av dem som får mig att reagera, inte tvärtom. i somras blev mardrömmar (jagad, tvingad genom livsfarliga labyrinter, tvingad att döda katterna, folk som dog i katastrofer, and on and on) av ngn obegriplig anledning helt plötsligt regel istället för undantag och jag vande mig vid att varje dag inleddes med att försöka skaka av sig känslan av vad jag upplevt under natten.

nu, ett halv år senare, har de försvunnit igen, lika plötsligt som de kom. vad var det där om?

--
konsekvenserna av att arbeta i en mansdominerad miljö gör sig påminda ibland, och vissa dagar stör det mig mer än andra.

jag försöker vara pedagogisk och ta diskussioner för att komma ngn vart. ifrågasätta på ett konstruktivt sätt, så att folk får sig en tankeställare istället för att bli provocerade. men ibland orkar jag inte. ibland (ofta) undrar jag om det verkligen är en bra idé att arbeta i den där branschen när man har en aktiv feministisk grundsyn och tittar på saker ur ett jämställdhetsperspektiv. antingen kommer jag bli galen eller så kommer jag bli avtrubbad. jag vill inte bli ngt av det. jag vill känna mig respekterad för vem jag är och vad jag står för utan att konstant behöva försvara min övertygelse, speciellt när jag inte vädrar den. jag vill inte svälja mina protester när ngn på fikarasten återigen fäller ett hbtfobt skämt (fast det är ju bara på skoj!), är nedlåtande mot andra kulturer (men indier ÄR sådana, det är inte fördomar, det är fakta!) eller utgår ifrån könsstereotypa föreställningar (kvinnor ÄR sämre på teknik, så är det bara, det vet ju alla), men jag orkar inte ta striden varje gång. jag orkar faktiskt inte. det är utmattande att kämpa en-mot-alla, speciellt när folks utgångsläge är att inte ta ens argument på allvar.

så ibland säger jag inget när kollegorna snackar om datorn, programmen, fiskarna, och människor i allmänhet som "han", eller när ngn återigen skämtar/kommenterar min vegetariska mat i negativa ordalag, utan gnisslar tyst tänderna i frustration istället. men för varje gång fylls bägaren på lite till och ngn dag, när den är full, kommer jag explodera.

då jävlar.
(idag stör det mig verkligen)

2008 då

sitter på jobbet med grusiga ögon och trött hjärna. det känns knappt som om jag varit ledig, trots att detta var den längsta ledigheten jag haft sen jag började jobba i höstas. hela en och en halv vecka. hade jag inte blivit sjuk två ggr under de senaste två veckorna hade det kanske känts lite mer som ledighet. hade jag inte kommit tillbaka till en ny lägenhet full med ouppackade kartonger kanske det hade varit lite skönare att komma hem igen. hade jag inte varit så trött som jag är nu hade detta inlägget kanske varit lite mer positivt.

--
tröttheten till trots är jag sjukt (<-- med stor sannolikhet 2007 års, av mig, mest använda ord) nöjd med nya lägenheten och dess läge. tre hus bort från j&l och två trapphus bort från a är precis lika bra som jag trodde. att kunna ringa till ngn och säga "sätt på kaffet!", dra på sig skorna (utan att knyta dem!), traska iväg och vara framme innan vattnet hunnit rinna igenom kaffekokaren. det är underbart. nu är det bara barn och gemensam bil som fattas!