v25 +0

har vant mig så pass mkt vid magen nu (och det kontinuerliga sparkandet (sover den aldrig?)) att jag inte tycker den är så stor när jag ser den uppifrån. har det inte alltid varit såhär, att jag inte ser fötterna ordentligt när jag kollar ner? åtminstone tills jag får syn på mig själv i spegeln, eller tar på mig tröjor som för ngra månader sen nådde ner på låren men nu precis täcker magen. eller när jag kramar ngn ordentligt och inte kommer så nära längre. min kroppsliga uppfattning verkar inte ha uppdaterats dock, jag tror fortfarande att jag kan klämma mig förbi folk och in i utrymmen som jag brukade, vilket nu helt enkelt resulterar i att jag fastnar.
magen känns bra, men svanskotan gör så ont när jag sätter mig ner/ställer mig upp att jag håller på att börja gråta. speciellt efter att ha varit sittandes halva dagen på jobbet. på eftermiddagen är det mer eller mindre outhärdligt. jag tror bestämt att jag nått nivån när det är dags att ringa sjukgymnasten.

bara dryga två veckor kvar tills julledighet och "semester" i n-ö. woho! det ska bli så sjukt skönt att jag funderar på att göra en nedräkningskalender och kryssa för varje avklarad dag. sen när det är jobb igen (i början av jan) kommer helt plötsligt föräldraledigheten bara vara 1½ månad bort. shit. tiden kommer gå fort.

annars har jag äntligen (på riktigt denna ggn) kommit igång med bokbloggen: somanybooks-solittletime.blogspot.com