uhgh. det har varit en bra dag. men så slog det om för ngn timme sen och allt kändes jävligt tungt. utan anledning. ungefär på samma sätt som när jag motvilligt åt p-piller i väntan på spiral och fick ångestattacker helt out of the blue som kunde vara i fem-sex timmar. det kunde också slå om på en sekund. skillnaden är att nu äter jag inte ngra jävla piller (och kommer aldrig mer göra det).
det är väl bara en sån där kväll antar jag. inget är bra och inget känns bra.
fick erbjudande om en varm säng och varma kramar och jag vill verkligen. men jag ska inte. inte ikväll. skulle ju sluta fly från mig själv.
på tal om piller, hur går det egentligen med p-piller för män? det verkar som om det alltid är på gång, men aldrig blir verklighet. så förvånande. men det är på gång, det kommer! in a future far, far away.
right. nej, för varför skulle man lägga ner tid och pengar på sådan forskning när det redan finns p-piller för kvinnor som funkar? skit i alla biverkningar (där MINSKAD SEXLUST är en av de vanligare) och det faktum att man inte riktigt vet hur de funkar, eller vad de långsiktiga effekterna är. det är ju sånt man får stå ut med. om man betyder kvinnor.
Wednesday, September 5, 2007
Monday, September 3, 2007
att avvika från normen
såg breakfast on pluto (http://www.imdb.com/title/tt0411195/) i helgen, och det var en ganska jobbig upplevelse. bra film, se den. och om du har tänkt se den, så läs inte vidare, det kommer en liten minispoiler.
anledningen till att det blev jobbigt var att en av karaktärerna, som hade downs syndrom, dog - och för mig blev det en direkt association till att ngt skulle hända med j. min default-reaktion när karaktärer i filmer/serier/böcker har "utvecklingsstörningar" (hatar ordet, men vet inte vad som skulle vara bättre att använda) är en sorts krypande obehag: jag bävar för hur karaktärerna kommer porträtteras, hur folk omkring mig kommer reagera (kommer ngn fälla ngn dum kommentar?), men framförallt - hur de kommer behandlas. för i de flesta fall porträtteras de som utsatta offer, behandlas med grymhet eller nonchalans av sina trångsynta medmänniskor, eller är med som ngn sorts comic relief. och jag hatar det. jag klarar inte av att kolla/läsa vidare. jag blir så sjukt jävla förbannad, samtidigt som jag blir djupt ledsen och funderar mycket över hur min lillebror blir/kommer bli bemött. är det så folk ser på honom? som ngn man kan utnyttja, nonchalera eller skratta åt? och så sänker sig en stark känsla av maktlöshet över mig. vad fan kan jag göra för att ändra på folks attityder?
läste om missfall (för att jag är intresserad) på sjukvårdsupplysningens hemsida och kom så småningom till abort, och sedan fostervattenprov vilket oundvikligen ledde vidare till downs syndrom, i egenskap av den vanligaste "kromosomavvikelsen". slogs, som vanligt, av att det nämns som något uteslutande negativt, ett problem, och att samhällets del i att göra det till ett problem över huvud taget inte diskuteras. så länge det inte handlar om livshotande fysiska åkommor är problemet med att få ett barn med "utvecklingsstörning" inte barnet i sig, utan samhällets och omvärldens bemötande och sätt att hantera det. jag tycker det är obehagligt att folk gör fosterdiagnostik i syfte att göra abort om det visar sig att fostret har downs syndrom och jag mår dåligt över att tänka på att alla fullt livsdugliga foster som aborteras av föräldrar som VILL HA BARN, bara för att de avviker från normen.
kollade in FUB:s (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna) sida (www.fub.se) och läste deras defintioner och beskrivningar av just downs syndrom. mkt mer positiv inställning naturligtvis, men sektionen "att fastställa diagnosen" och "Halls kriterier" under "Utvecklingsstörning" gjorde mig kall. det fick mig att tänka på när j fick sin "diagnos". enligt vad jag kommer ihåg han var nyfödd och vi hade precis tvättat av honom och kollat på när han blev vägd och mätt, och han låg på ett skötbord. jag var överlycklig över att äntligen fått ett småsyskon och kunde inte vänta tills jag fick hålla honom. då svepte en sur barnläkare in i rummet, klämde hårdhänt på honom (kollade hans nacke, fötter, ögon och händer (vecket i handen löper hela vägen)), vräkte ur sig "han är mongoloid" och gick därifrån. vilken nybliven förälder skulle kunna reagera annat än negativt på ett sånt bemötande?
jag var tio år och även efter de tog in mig och storasyster j och förklarade lite vad det innebar att ett barn har downs syndrom (med referenser till Joel Bitar) fattade jag inte alls vad problemet var. han var min jättefina nya lillebror och han mådde bra - hur kunde det vara ngt annat än positivt?
hittade en artikel om en undersökning av hur nyblivna föräldrar i usa får beskedet att deras barn har downs syndrom. här: http://www.news-medical.net/?id=7083. jag är inte ett jävla dugg förvånad över resultatet.
anledningen till att det blev jobbigt var att en av karaktärerna, som hade downs syndrom, dog - och för mig blev det en direkt association till att ngt skulle hända med j. min default-reaktion när karaktärer i filmer/serier/böcker har "utvecklingsstörningar" (hatar ordet, men vet inte vad som skulle vara bättre att använda) är en sorts krypande obehag: jag bävar för hur karaktärerna kommer porträtteras, hur folk omkring mig kommer reagera (kommer ngn fälla ngn dum kommentar?), men framförallt - hur de kommer behandlas. för i de flesta fall porträtteras de som utsatta offer, behandlas med grymhet eller nonchalans av sina trångsynta medmänniskor, eller är med som ngn sorts comic relief. och jag hatar det. jag klarar inte av att kolla/läsa vidare. jag blir så sjukt jävla förbannad, samtidigt som jag blir djupt ledsen och funderar mycket över hur min lillebror blir/kommer bli bemött. är det så folk ser på honom? som ngn man kan utnyttja, nonchalera eller skratta åt? och så sänker sig en stark känsla av maktlöshet över mig. vad fan kan jag göra för att ändra på folks attityder?
läste om missfall (för att jag är intresserad) på sjukvårdsupplysningens hemsida och kom så småningom till abort, och sedan fostervattenprov vilket oundvikligen ledde vidare till downs syndrom, i egenskap av den vanligaste "kromosomavvikelsen". slogs, som vanligt, av att det nämns som något uteslutande negativt, ett problem, och att samhällets del i att göra det till ett problem över huvud taget inte diskuteras. så länge det inte handlar om livshotande fysiska åkommor är problemet med att få ett barn med "utvecklingsstörning" inte barnet i sig, utan samhällets och omvärldens bemötande och sätt att hantera det. jag tycker det är obehagligt att folk gör fosterdiagnostik i syfte att göra abort om det visar sig att fostret har downs syndrom och jag mår dåligt över att tänka på att alla fullt livsdugliga foster som aborteras av föräldrar som VILL HA BARN, bara för att de avviker från normen.
kollade in FUB:s (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna) sida (www.fub.se) och läste deras defintioner och beskrivningar av just downs syndrom. mkt mer positiv inställning naturligtvis, men sektionen "att fastställa diagnosen" och "Halls kriterier" under "Utvecklingsstörning" gjorde mig kall. det fick mig att tänka på när j fick sin "diagnos". enligt vad jag kommer ihåg han var nyfödd och vi hade precis tvättat av honom och kollat på när han blev vägd och mätt, och han låg på ett skötbord. jag var överlycklig över att äntligen fått ett småsyskon och kunde inte vänta tills jag fick hålla honom. då svepte en sur barnläkare in i rummet, klämde hårdhänt på honom (kollade hans nacke, fötter, ögon och händer (vecket i handen löper hela vägen)), vräkte ur sig "han är mongoloid" och gick därifrån. vilken nybliven förälder skulle kunna reagera annat än negativt på ett sånt bemötande?
jag var tio år och även efter de tog in mig och storasyster j och förklarade lite vad det innebar att ett barn har downs syndrom (med referenser till Joel Bitar) fattade jag inte alls vad problemet var. han var min jättefina nya lillebror och han mådde bra - hur kunde det vara ngt annat än positivt?
hittade en artikel om en undersökning av hur nyblivna föräldrar i usa får beskedet att deras barn har downs syndrom. här: http://www.news-medical.net/?id=7083. jag är inte ett jävla dugg förvånad över resultatet.
Subscribe to:
Posts (Atom)