7 +2

mår illa idag igen. inte tillräckligt mkt för att behöva göra ngt åt det, men mkt nog för att det ska vara obehagligt.

sista dan på jobbet idag innan en veckas semester. ska bli sjukt skönt att vara ledig lite till. hoppas bara att jag inte kommer sova bort hela veckan..

nu har det snart gått 2 månader, men det skulle ändå kunna gå åt helvete när som helst. jag hatar att gå omkring och vänta och vara osäker. jag vill veta NU hur det kommer bli. om det kommer bli ngt. jag hatar att inte kunna förhålla mig till vad som händer. jag vill inte ställa in mig på ngt, för då kommer jag bli ännu mer besviken om det inte blir så, samtidigt så kan jag inte bara ignorera alla tecken och förändringar. resultatet blir ngn sorts vakuum mitt emellan, där jag ena stunden planerar framtiden och andra stunden är övertygad om att det kommer avbrytas och försöker ställa in mig på det. jag är inte särskilt spontan av mig, speciellt inte när det gäller stora beslut och händelser. jag tycker om att tänka igenom saker från så många vinklar som möjligt och gå igenom vad som kan hända och förbereda mig på det. men nu är de två alternativen väldigt annorlunda, och jag har själv ingen som helst påverkan på utgången. jag har ju redan bestämt mig.

men det enda vi kan göra är att hålla ut, och vänta.

tröttheten klamrar sig fast

nu har jag officiellt läst för mkt om graviditet, amning och barn de senaste veckorna. drömde om ett barn som skulle ammas inatt, och vaknade jättestressad med värsta hjärtklappningen. vet inte vad det var med drömmen som var så stressande, men ändå. får införa ngt sorts tak på all text som har med sådant att göra. jag har ju ändå i princip läst det mesta seriösa som finns att få tag på.

annars mådde jag illa för första ggn idag. jag hoppas på att det bara var en tillfällig grej.
--
det är frustrerande att helt plötsligt vara så trött. jag är van vid att kunna vara uppe i princip hur länge som helst och ändå funka helt ok, nu slocknar jag ibland vid 21:30 - 22:00-tiden på kvällen på vardagarna. det är säkert skitbra, för jag får en massa mer sömn än jag brukar, men det känns FEL. nu hinner jag med ännu mindre än innan. det är lätt att få dåligt samvete för att inte orka med att träffa alla jag vill träffa, men jag kan inte göra ngt åt det. det är inget personligt. jag orkar helt enkelt inte. jag vill ligga i soffan och läsa eller kolla på ngt avsnitt eller vila. inte så jävla kul kanske, men just nu är det nödvändigt.

ett risgryn

så: ungefär en månad sen sista inlägget, och det har hunnit hända en hel del sen dess. beslut har tagits, agerats på och gett positivt resultat, allt inom loppet av en vecka. woho! trodde aldrig att det skulle gå så snabbt. känns overkligt, mest. och spännande! även om det märks känns det ändå inte som det är på riktigt än. sen är det osäkert eftersom det är så tidigt. det är bara att vänta och se.. och hoppas, hoppas, hoppas.

jag är jävligt nöjd (men ack så trött och öm).