män-niskor

blir så förbannad ibland. förbannad på den självklara självsäkerheten som vissa män besitter. den där självsäkerheten som säger att de minsann är berättigade att:
- tala högt, mkt och länge utan att låta ngn annan ta plats
- avbryta en gng på gng utan att bry sig (om de ens lägger märke till det)
- omvandla alla diskussioner till en tävling om vem som talar högst och längst (vilket de ju då själva per definition vinner)

ännu mer förbannad blir jag på naturvetenskapligt utbildade män som tar över samtal/diskussioner och sedan förlorar sig själva i invecklade monologer om väldigt specifika saker som INGEN annan är intresserade av att höra på, eftersom ingen annan har ngn som helst aning om vad de pratar om. allt framlagt med en smått nedlåtande och undervisande ton, där innehållet dock är så opedagogiskt upplagt att det inte skulle gå att hänga med ens om en faktiskt _var_ intresserad. det är sin egen röst de vill lyssna på, sitt eget vetande de blir imponerade av och åhörarna fyller bara en rättfärdigande funktion. det skulle ju trots allt inte vara helt OK att stå och snacka sådär med sig själv om ingen annan var i närheten och "lyssnade". om det sedan mot all förmodan skulle finnas en annan (man) i sällskapet som också vet ngt om detta obskyra ämne så utvecklas det snabbt till en tävling om vem som vet MEST, och "samtalet" tar om möjligt en ÄNNU mer förklarande ton. all tillstymmelse till ödmjukhet (inte för att det fanns så mkt från början) försvinner och allt som sägs kan sammanfattas ungefär såhär:

person 1: "blablabla, solen är gul, det är bevisat, det vet jag"
person 2: "nej, så här är det: blablabla och sen bevisades det att solen är gul, det vet jag"
person 1: "nej, du förstår, solen ÄR gul, så är det. det visade blablabla"
person 2: "men enligt gula-solen-teorin så kan man säga att solen faktiskt är gul, det är FAKTA"

och ingen av dem lyssnar på den andra och inser att de faktiskt pratar om, vet och tycker PRECIS samma sak.

det här är vad jag har behövt lyssna på på fikarasten de senaste veckorna. jag slutade lyssna efter ngn dag och idag försökte jag istället påbörja diskussioner med andra personer som sitter runt bordet - men guess what? det GÅR inte, för de två "vetenskapsmännen" pratar så högt att det är helt jävla omöjligt. när jag sedan gav upp och gick tillbaka till min plats, hörde jag en av dem prisa den objektiva västerländska vetenskapen (som tydligen slutade pracka på folk sitt västerländska vetenskapsperspektiv för flera hundra år sedan - konstigt, det måste jag ha missat! men så är jag ju bara en kvinna så vad fan vet jag?) och då ville jag bara hoppa ut genom fönstret. objektiv vetenskap my ass.

2 månader senare..

idag är första dagen jag är ensam i lägenheten sedan l bestämde sig för att komma ut, för två månader och två dagar sedan. FÖRSTA GÅNGEN. det känns helt sjukt. skönt som fan, men konstigt tomt också.

bebisar tar tid. all tid som finns och lite till. det blir pinsamt tydligt nu när jag är ensam. vad gör jag? av alla saker som jag drömt om att göra när jag fick lite ensamtid så låg knappast plocka in tvätt, diska, bädda sängen, betala räkningar och röja undan högt upp på listan. men det är det jag gör. inte för att det är roligt, utan för att det måste göras, och det är så _smidigt_ att göra det nu när det inte finns en liten sötnos i närheten som måste underhållas, bäras omkring, matas och bytas på. en sak jag blivit jävligt bra på de här månaderna är att vara effektiv, göra många saker samtidigt och framförallt: göra saker med en hand medan den andra gör ngt annat. som t ex att pumpa ut mjölk och uppdatera hemsidor samtidigt. om det inte är den moderna mamman i ett nötskal så säg.. huh.

BF+1

ja, igår skulle bebisen alltså kommit ut.
kom det ngn bebis? NEJ.

det står att en ska passa på att ta vara på den sista tiden, ta det lugnt, vila mkt och göra saker som gör en glad. men jag kan inte vila! jag är glad om jag får fyra-fem h sömn per dygn. jag kan inte ta det lugnt, kroppen är så rastlös och att sitta stilla längre tid än en halvtimme resulterar bara i grym värk i bäckenet/ryggen, eller mördarmyrkrypningar i benen. de flesta sakerna jag tycker om att göra funkar bäst sittande eller liggande, vilket är uteslutet pga ovanstående anledningar. att gå omkring och läsa är liksom inte riktigt samma sak som att mysläsa i soffan. långfikor där en måste ställa sig upp var tjugonde minut är inte heller ngn hit. ngn som har ett bra förslag på en ny hobby som funkar bra stående/gående? (där det finns en toalett nära till hands, så jag kan kissa en gång i halvtimmen)

v39+2

woha! på måndag är det alltså, enligt beräkningarna, dags för mig att trycka ut vårt barn. dagarna går ut på att vänta, vänta, vänta och nätterna går ut på att kissa, kissa, kissa och förgäves försöka sova igenom molvärken, foglossningen och myrkrypningarna i benen. jag känner mig helt klar med att vara gravid nu. KOM UT! vi har redan väntat på dig i flera veckor. du är ju klar där inne. kan du inte komma ut nu? fötterna, benen och händerna är fyllda med vätska, inga kläder passar, brösten är tunga, magen är enorm och kroppen befinner sig i ett tillstånd av konstant rastlöshet. så fort jag får ont i magen blir jag glad, men det går alltid över igen, och jag blir besviken. jag längtar efter att värkarna ska sätta igång så vi får träffa dig ngn gng, och jag kan få tillbaka min kropp.

barnmorskebesöken ser likadana ut: allt ser bra ut, det är mkt bebis där inne, den ligger vääldigt långt ner i bäckenet, jag ligger prick på normalkurvan tillväxtmässigt, blodtrycket är bra, hjärtljuden är bra.
- något ni undrar över?
- NÄR KOMMER DEN UT?!

har börjat promenera en bra bit varje dag nu, det ska tydligen stimulera bebisen att ta sig ännu längre ner (tyngdkraften), vilket i sin tur kan göra att livmodertappen förkortas och börjar öppna sig. var lite skeptisk först, det finns så många myter om att försöka sätta igång sin egen förlossning, men barnmorskan sa att promenera faktiskt kan skynda på förloppet, om det redan startat så smått. vilket mitt skulle kunna ha gjort, eftersom livmodertappen var förkortad till hälften när vi var inne på förlossningen för en och en halv vecka sedan.

förlossningen upptar 99% av min tankeverksamhet nu, och har gjort i ngra veckor. kom igen nu, sätt igång!