"det där ser gott ut.. fattas bara lite bacon!"

insåg just att jag inte drömt ngra mardrömmar de senaste veckorna. tragiskt nog är det avsaknaden av dem som får mig att reagera, inte tvärtom. i somras blev mardrömmar (jagad, tvingad genom livsfarliga labyrinter, tvingad att döda katterna, folk som dog i katastrofer, and on and on) av ngn obegriplig anledning helt plötsligt regel istället för undantag och jag vande mig vid att varje dag inleddes med att försöka skaka av sig känslan av vad jag upplevt under natten.

nu, ett halv år senare, har de försvunnit igen, lika plötsligt som de kom. vad var det där om?

--
konsekvenserna av att arbeta i en mansdominerad miljö gör sig påminda ibland, och vissa dagar stör det mig mer än andra.

jag försöker vara pedagogisk och ta diskussioner för att komma ngn vart. ifrågasätta på ett konstruktivt sätt, så att folk får sig en tankeställare istället för att bli provocerade. men ibland orkar jag inte. ibland (ofta) undrar jag om det verkligen är en bra idé att arbeta i den där branschen när man har en aktiv feministisk grundsyn och tittar på saker ur ett jämställdhetsperspektiv. antingen kommer jag bli galen eller så kommer jag bli avtrubbad. jag vill inte bli ngt av det. jag vill känna mig respekterad för vem jag är och vad jag står för utan att konstant behöva försvara min övertygelse, speciellt när jag inte vädrar den. jag vill inte svälja mina protester när ngn på fikarasten återigen fäller ett hbtfobt skämt (fast det är ju bara på skoj!), är nedlåtande mot andra kulturer (men indier ÄR sådana, det är inte fördomar, det är fakta!) eller utgår ifrån könsstereotypa föreställningar (kvinnor ÄR sämre på teknik, så är det bara, det vet ju alla), men jag orkar inte ta striden varje gång. jag orkar faktiskt inte. det är utmattande att kämpa en-mot-alla, speciellt när folks utgångsläge är att inte ta ens argument på allvar.

så ibland säger jag inget när kollegorna snackar om datorn, programmen, fiskarna, och människor i allmänhet som "han", eller när ngn återigen skämtar/kommenterar min vegetariska mat i negativa ordalag, utan gnisslar tyst tänderna i frustration istället. men för varje gång fylls bägaren på lite till och ngn dag, när den är full, kommer jag explodera.

då jävlar.
(idag stör det mig verkligen)