pappa mamma barn

läs: http://www.sweet-juniper.com/2010/07/open-letter-to-all-busybodies.html

oh, så bra. nu går det kanske inte att jämföra rakt av med hur det ser ut här i sverige, eftersom klimatet är lite annorlunda med föräldrapenning för det första och för det andra föräldrapenning för _båda_ föräldrarna (även om det fortfarande såklart till väldigt stor del utnyttjas av mammor), så attityderna är möjligtvis lite mer öppna till pappor som tar huvudansvaret för sina barn här.

påminner mig om när jag kom tillbaka till jobbet när L var (snart) 7 månader och ngn mer konstaterade än frågade om han alltså börjat på förskola nu då, och när jag svarade "nej. han har en pappa." förvånat undrade hur det då blev med amningen..?

för det första är det fruktansvärt tragiskt att det i den här personens hjärna var så långsökt att pappan skulle vara hemma med barnet att den istället antog att det var förskola som gällde. för det andra fattar jag fortfarande inte vad amning har med saken att göra. jag kan väl lika lite amma på dagarna (när jag är på jobbet) vare sig L skulle varit på förskola eller med sin pappa? eller tänkte han att det fanns "ammor" på förskolan? eller var det ngn sorts konstig "amning = kvinnor"-koppling, och eftersom det (tyvärr) arbetar mest kvinnor på förskolor, så var det självklart att det var där L hörde hemma när han var så liten, hellre än hos sin pappa?

jag blir så jävla förbannad på den här konstiga föreställningen som är så utbredd: att små barn behöver sin mamma mer än sin pappa. att det ska finnas ngt magiskt (men på ngt sätt ändå rent biologiskt!) band mellan mamma och barn, som t o m verkar kunna utökas till att omfatta främmande kvinnor. vilken kvinna som helst är bättre lämpad att ta hand om små barn än vad män är! om det inte rör sig om flera kvinnor som ska ta hand om och uppfostra ett barn tillsammans förstås, då är det helt onaturligt och fel!

den motsägelsefulla logiken bakom dessa "argument" fortsätter att undgå mig. jag är ledsen, men argument som refererar till naturen, apor, vad som är naturligt, vad som är "kvinnligt" och "manligt" har ogiltigförklarats och motbevisats så många gånger nu att det är dags att ni kommer på ngt nytt. så, berätta för mig hur och varför mitt barn har farit illa av att hans pappa haft och har huvudansvaret för honom sen han var 7 månader. förklara gärna också hur det kommer sig att L nu (och har ett bra tag) tyr sig till sin pappa när han är ledsen och vill tröstas, eller i allmänhet föredrar sin pappa? det låter ju helt onaturligt! att ett barn väljer en man över en kvinna! jag tänker att det beror på att barn helt enkelt tyr sig och skapar starkare band till den vuxna som tar hand om dem och tillbringar mest tid med dem, men det låter väl som en alldeles för enkel och praktisk förklaring. det har ju inte ens med naturen att göra!

(det blev ett väldigt heteronormativt inlägg här tyvärr, men attityder kring mamma-mamma eller pappa-pappa är en helt annan problematik som förtjänar en egen text)

Tid

Jag har läst ovanligt många böcker på sista tiden. Ovanligt många böcker med nya mått mätt det vill säga. Det nya måttet som började gälla 2009-03-21, när L föddes och gjorde anspråk på all den här öppna och tomma tiden som tidigare bara svävade omkring varje dag och kunde användas till att läsa. Nu när L är större och faktiskt inte kräver total uppmärksamhet 24/7 och (nästan alltid) har en fin och stabil sovrutin som betyder att från och med någonstans mellan 19-20 på kvällen till mellan 05:30 och 06:00 nästa morgon är vi fria att göra vad vi vill, så länge ngn av oss stannar hemma och kan stoppa in nappen ifall det skulle behövas. Men det handlar inte bara om tid, det handlar också om att finna ro att sätta sig ner och läsa, trots att det finns tusen andra saker som behöver bli gjorda.

Här är verkligen en sak som förändrades för mig när jag blev förälder. Innan L hade jag ingen som helst förståelse för varför min egen mamma aldrig kan sitta stilla en längre stund, utan ständigt ska gå omkring och fixa. Finns det inte saker att fixa så uppfinner hon dem: varför inte passa på att tvätta lite (för det finns ju alltid mer saker som ska tvättas), eller varför inte laga middagar som sedan kan frysas in och användas som matlåda en annan dag? Annars kan en alltid polera diskbänken och spisen, det kan inte göras för många ggr. Den här besattheten av att FIXA (som också sträcker sig till sina barns hem, när hon är på besök) har jag många ggr blivit galen på. Ta det lugnt! Sätt dig ner och andas lite. Vad som helst. Men så anledde L och helt plötsligt var det jag som, så fort mina händer blev fria, ställde mig och diskade frivilligt, trots att det inte var så mkt disk. Jag som aldrig brukade diska ens en gång om dagen tidigare diskar nu så fort jag får tillfälle, och samma sak gäller annat fixande. Jag uppfinner inte nya saker att fixa dock, där drar jag gränsen. Men jag fattar nu. Jag fattar varför en springer omkring och styr upp allt så fort en får en ledig minut. För det blir så mkt enklare då. För annars står en där, senare på dagen, med en skrikig L som vill vara i ens famn samtidigt som en ska fixa mat och så finns det ingen ren tallrik, eller inga rena skedar. Och så måste en diska OCKSÅ, förutom trösta, bära och laga mat. Att förbereda underlättar så otroligt mkt. Så jag fattar. Men jag kämpar för att hålla det på en bra nivå. Kanske betyder det större antalet lästa böcker att jag börjar lyckas koppla bort fixandet och bara ta det lugnt ibland.. Jag hoppas det.