myten om det manliga p-pillret

uhgh. det har varit en bra dag. men så slog det om för ngn timme sen och allt kändes jävligt tungt. utan anledning. ungefär på samma sätt som när jag motvilligt åt p-piller i väntan på spiral och fick ångestattacker helt out of the blue som kunde vara i fem-sex timmar. det kunde också slå om på en sekund. skillnaden är att nu äter jag inte ngra jävla piller (och kommer aldrig mer göra det).

det är väl bara en sån där kväll antar jag. inget är bra och inget känns bra.

fick erbjudande om en varm säng och varma kramar och jag vill verkligen. men jag ska inte. inte ikväll. skulle ju sluta fly från mig själv.

på tal om piller, hur går det egentligen med p-piller för män? det verkar som om det alltid är på gång, men aldrig blir verklighet. så förvånande. men det är på gång, det kommer! in a future far, far away.
right. nej, för varför skulle man lägga ner tid och pengar på sådan forskning när det redan finns p-piller för kvinnor som funkar? skit i alla biverkningar (där MINSKAD SEXLUST är en av de vanligare) och det faktum att man inte riktigt vet hur de funkar, eller vad de långsiktiga effekterna är. det är ju sånt man får stå ut med. om man betyder kvinnor.

att avvika från normen

såg breakfast on pluto (http://www.imdb.com/title/tt0411195/) i helgen, och det var en ganska jobbig upplevelse. bra film, se den. och om du har tänkt se den, så läs inte vidare, det kommer en liten minispoiler.
anledningen till att det blev jobbigt var att en av karaktärerna, som hade downs syndrom, dog - och för mig blev det en direkt association till att ngt skulle hända med j. min default-reaktion när karaktärer i filmer/serier/böcker har "utvecklingsstörningar" (hatar ordet, men vet inte vad som skulle vara bättre att använda) är en sorts krypande obehag: jag bävar för hur karaktärerna kommer porträtteras, hur folk omkring mig kommer reagera (kommer ngn fälla ngn dum kommentar?), men framförallt - hur de kommer behandlas. för i de flesta fall porträtteras de som utsatta offer, behandlas med grymhet eller nonchalans av sina trångsynta medmänniskor, eller är med som ngn sorts comic relief. och jag hatar det. jag klarar inte av att kolla/läsa vidare. jag blir så sjukt jävla förbannad, samtidigt som jag blir djupt ledsen och funderar mycket över hur min lillebror blir/kommer bli bemött. är det så folk ser på honom? som ngn man kan utnyttja, nonchalera eller skratta åt? och så sänker sig en stark känsla av maktlöshet över mig. vad fan kan jag göra för att ändra på folks attityder?

läste om missfall (för att jag är intresserad) på sjukvårdsupplysningens hemsida och kom så småningom till abort, och sedan fostervattenprov vilket oundvikligen ledde vidare till downs syndrom, i egenskap av den vanligaste "kromosomavvikelsen". slogs, som vanligt, av att det nämns som något uteslutande negativt, ett problem, och att samhällets del i att göra det till ett problem över huvud taget inte diskuteras. så länge det inte handlar om livshotande fysiska åkommor är problemet med att få ett barn med "utvecklingsstörning" inte barnet i sig, utan samhällets och omvärldens bemötande och sätt att hantera det. jag tycker det är obehagligt att folk gör fosterdiagnostik i syfte att göra abort om det visar sig att fostret har downs syndrom och jag mår dåligt över att tänka på att alla fullt livsdugliga foster som aborteras av föräldrar som VILL HA BARN, bara för att de avviker från normen.

kollade in FUB:s (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna) sida (www.fub.se) och läste deras defintioner och beskrivningar av just downs syndrom. mkt mer positiv inställning naturligtvis, men sektionen "att fastställa diagnosen" och "Halls kriterier" under "Utvecklingsstörning" gjorde mig kall. det fick mig att tänka på när j fick sin "diagnos". enligt vad jag kommer ihåg han var nyfödd och vi hade precis tvättat av honom och kollat på när han blev vägd och mätt, och han låg på ett skötbord. jag var överlycklig över att äntligen fått ett småsyskon och kunde inte vänta tills jag fick hålla honom. då svepte en sur barnläkare in i rummet, klämde hårdhänt på honom (kollade hans nacke, fötter, ögon och händer (vecket i handen löper hela vägen)), vräkte ur sig "han är mongoloid" och gick därifrån. vilken nybliven förälder skulle kunna reagera annat än negativt på ett sånt bemötande?
jag var tio år och även efter de tog in mig och storasyster j och förklarade lite vad det innebar att ett barn har downs syndrom (med referenser till Joel Bitar) fattade jag inte alls vad problemet var. han var min jättefina nya lillebror och han mådde bra - hur kunde det vara ngt annat än positivt?

hittade en artikel om en undersökning av hur nyblivna föräldrar i usa får beskedet att deras barn har downs syndrom. här: http://www.news-medical.net/?id=7083. jag är inte ett jävla dugg förvånad över resultatet.

trött

sitter i fikarummet på jobbet och ngn hittar en artikel i en av morgontidningarna om ett masterprogram i s e x o l o g i på malmö högskola. sexmaster, utbrister ngn, och alla är jätteroade. ngn skummar snabbt igenom artikeln, medan skämten haglar, och får syn på "sex och internet", vilket höjer stämningen ännu mer. för "sex och internet" är tydligen synonymt med porr på internet. surfa porr på studiemedel - jättekul. ngn annan undrar om det verkligen finns så mkt att plugga om sex för att fylla upp tre år(?!). det finns ju för helvete hur mkt som helst som man skulle kunna (och borde) plugga/forska om vad gäller sex. jag kan tänka mig många intressanta perspektiv som jag själv skulle vara intresserad av att studera. sex ur ett genusperspektiv, sexuellt våld, porr och prostitution och dess inverkan på folks syn på sex, för att nämna ngra.

blir sjukt irriterad. varför kan man aldrig diskutera sex utan alla förbannat tramsiga pubertalskämt? det verkar som om så fort sex kommer på tal så blir alla män femton igen (nej, inte alla. ja, grov generalisering). det är nästan som om de inte kan säga det utan att fnissa lite generat. bäst att skämta bort det då, så ingen märker att man blir generad. eller vad? vad är det som är så jävla farligt med det? eller kul?

att utbildningen är ett seriöst masterprogram som kräver tre års förstudier var det ingen som lade märke till.

jo, jag vet. folk tycker det är roligt att skämta. men måste allt alltid vara ett skämt? kan man aldrig diskutera saker seriöst?

wheel of time

ha. it just gets better and better.

--
läser om wheel of time (lord of chaos, just nu) igen och jag hatar den. ändå kan jag inte låta bli att läsa. jag sitter och stör mig och blir sjukt irriterad, men ändå kan jag inte lägga ifrån mig boken. det är den mest könsstereotypa biologistiska fantasy-serie jag stött på (och det finns mkt skit), och skulle ngn ta bort all text som går ut på hur olika män och kvinnor är, hur kvinnor och män inte förstår varandra och inte kan göra det heller, och de små subplottarna som handlar om det skulle det på sin höjd bli en eller två böcker kvar, istället för de ELVA (à runt 1000 sidor/st) som finns nu. all kommunikation mellan män och kvinnor går ut på missförstånd, för att inte tala om att i princip ALLA kvinnor är skitsnygga och alla män är superbrave och bra på att slåss. magin som finns med (the true source) är uppdelad i en kvinnlig och en manlig del och trots att det är samma källa så hanterar de kraften helt olika beroende på om de är kvinnor eller män. otaliga ggr understryks denna totala skillnad, gärna med uttryck i stil med "en fågel kan inte lära en fisk simma", och NATURLIGTVIS måste kvinnor lära sig att underkasta sig kraften för att kunna använda den, genom att visualisera sig själva som en BLOMMMA som öppnar sig för kraften och fylls upp av den. för män är hanterandet av kraften istället en ständig kamp på liv och död och för att kunna använda den visualiserar de sig själva i ett tomrum, helt tömt på känslor. KAN DET BLI MER STEREOTYPT? och så fortsätter det.

och ändå läser jag skiten. igen. och försöker filtrera bort det dåliga.

för allt annat är skitbra. han skriver bra, det är spännande och världen han målar upp är grymt välgjord. och för att jag vill veta hur det slutar. sist jag läste igenom serien hade bok nr 11 inte kommit ut. nu står den i bokhyllan och är helt oläst och ny och jag vill läsa den. men jag skulle aldrig kunna läsa den fristående, det finns inte en chans att jag skulle komma ihåg all handling och alla karaktärer som presenterats på de föregående ca 10 000 sidorna (!).

det värsta med allt är att jag ju indirekt stödjer hans fruktansvärda syn på människor genom att köpa hans böcker.

fan.

80 windows

såg precis nya harry potter-filmen, men den gjorde inte så mkt för mig. kan ha varit den dåliga kvalitén kombinerat med det dåliga ljudet. inte för att jag förväntade mig bättre av en cam-version, men ändå. blev däremot grymt sugen på att läsa om half-blood prince, så nu ligger den på nattduksbordet och väntar.

--
så, har fruktansvärt många tankar i huvudet och mkt nytt att ta ställning till.

igår fick jag höra saker som jag aldrig trodde jag skulle få höra.. och jag vet inte ens om jag vill höra dem längre. eller än. en dörr som jag var övertygad om var stängd har öppnats en springa. det komplicerar min tillvaro ngt fruktansvärt, när allt jag strävat efter på sista tiden är att leva så okomplicerat som möjligt. det sätter frågetecken kring mina väl utarbetade planer trots att jag vet att det enda som är rätt mot mig själv är att fullfölja dem, trots den nytillkomna möjligheten (snarare möjlighet till möjlighet). eller kanske t o m på grund av den. att skjuta upp allt jag har planerat, bara för att detta uppenbarat sig, skulle vara att hoppa tillbaka i samma beteende som gjorde att jag var tvungen att stänga dörren sist.
..och det är det sista jag tänker göra.

symbios

jag har blivit beroende av j:s kamera och bilddagboken (det har vi nog alla tre, i olika omfattning).

--
har varit så mkt hos j&l på sista tiden att jag känner mig lite vilsen nu när jag är hemma och det inte är morgon (= strax dags att köpa frallor och cykla till j&l) eller sen kväll (= precis kommit hem från j&l och ska sova för att gå dit imorgon igen). vi lever helt klart i ngn sorts symbios, precis som j skrev.

jag blir så trött ibland. arg och sen trött, och uppgiven.
blev raggad på av killen som står i disken i affären nere på hörnet imorse när jag skulle köpa frallor. han tyckte att vi skulle gå in på lagret och prata mer. det är morgon, jag är trött och hungrig och vill ta mina frallor, betala och gå därifrån. jag vill inte bli uppraggad, inte ens på ett trevligt sätt.

jag går och handlar för att HANDLA, inte för att bli uppraggad. jag går förbi byggnadsställningar för att de står på vägen jag använder för att komma till min destination, inte för att bli visslad på eller skriken efter. jag går i linne för att det är VARMT UTE, inte för att ni ska titta på mig. jag blir så jävla förbannad och trött på att bli betraktad som ett jävla objekt att jag kommer gå fram och slå till nästa person som ger minsta antydan till att betrakta mig på det sättet.

nu ska jag äta och peppa inför träningen ikväll.

seriously

är förbannad och har svårt att släppa det, trots att jag borde.
funderar seriöst på att köpa en slagpåse och hänga upp ngnstans. jag behöver lära mig att sluta kontrollera mitt humör så förbannat och släppa loss ilskan oftare. reagera istället för att kontrollera. så kanske det inte skulle bli så jävla svårt att stänga av igen, när det väl kommer ut.

jag är ett förbannat control freak. fan.

--
men seriöst, jag tänker bara göra saker för att jag vill.
jag tänker inte ställa upp för att jag borde, eller för att jag får dåligt samvete annars, eller för att det är bestämt. inte för ngn. vill jag inte, så är det så.
jag tänker inte ens känna att jag borde.
det borde jag inte.

first class riot

kom precis hem från kb. håller på att värma sambal-soppan, hungrig som fan. kvällen har varit helt ok. grab:ade bara tre asses, vilket kanske var lite dåligt, med tanke på att kvällens mission var att grab:a så många pretty boys som möjligt för att ge igen och öva på att objektifiera dem, men vadfan. tre är bättre än noll. jag var för upptagen med att dansa.

det sjukaste var att vi träffade på vår kusin r, som jag inte träffat på över 7-8 år, minst. skumt att det var just ikväll, när vi alla fyra kusiner var där.

fan, hade det gått hade jag lätt kunnat tänka mig att plocka med ngn hem för lite sällskap. var lite sugen. men vadfan, får hålla ut ngra dagar till. och hur lyckat brukar det bli ändå?

det bästa är att jag inte har ngt alls planerat imorgon. jag kan ligga i sängen och vara bakis hela jävla dan om jag vill. fyfan vad skönt.

nu ska jag äta och kolla på angel.
so long.

!#¤/&%¤&¤"&%¤/%&

the doom! the pain! the frustration!
helvete. kommer hem från fikan är och tusen ggr mer frustrerad än innan. tack. (bastard!)

malmö

lyssnar på juliana och undrar varför jag inte bara går och lägger mig. fingrarna fumlar över tangenterna, för jag är så trött att jag inte orkar trycka ner dem ordentligt. men det går inte. så fort jag är hemma kommer sömnlösheten tillbaka.
jag kan bara inte gå och lägga mig.

--
frankrike var perfekt. det enda som kunde gjort det bättre är om vi stannat en vecka till. just nu vill jag inte riktigt vara hemma. det var så skönt att vara ngn annanstans och inte behöva bry sig om ngt som har med malmö och mitt liv här att göra. samtidigt kan jag inte tänka mig att bo ngn annanstans än här just nu.

känner mig känslomässigt bortkopplad. skjuter bort allt jag borde, och behöver, tänka på. och jag hatar det. det funkar inte för mig. blir en likgiltig zombie som slutar äta och sova, och bara sitter och stirrar. och jag orkar fan inte sitta uppe hela natten och känna att allt kvittar.

bara en låt till, sen ska jag släcka, lägga mig under täcket, lyssna på en av våra skivor och tvinga mig att tänka på allt jag saknar, tills jag inte orkar vara ledsen mer. då ska jag tänka på allt jag inte saknar, allt jag har och allt jag kan göra, om jag vill. sen kommer jag somna och vara helt ok nöjd med hur jag har det nu.

godnatt.

för helvete!

kom precis hem från johan och är sjukt misspepp.
mkt diskussioner om människor, relationer, tolkningsföreträde och anpassning. diskussionerna var bra, vad som gör mig misspepp är folks tendens att komplicera allt.
återigen.

ska man verkligen behöva, första ggn/gngerna man träffar ngn intressant person som man skulle vilja umgås mer med och lära känna bättre, dra hela: ”nej, jag vill faktiskt inte gifta mig med dig, jag vill inte föda dina barn, jag vill inte ha en byrålåda i din garderob, jag vill inte skaffa ett radhus med dig, jag är inte kär i dig, JAG VILL INTE TILLBRINGA RESTEN AV MITT LIV MED DIG BARA FÖR ATT JAG HÖR AV MIG. du behöver inte få panik, bli rädd och springa iväg. ta det lugnt. jag vet att det kan vara svårt att förstå, MEN JAG VILL HELT ENKELT BARA UMGÅS MED DIG. ta det som en komplimang.”
allt tyder på att man faktiskt behöver göra det.

jag tror jag ska trycka upp det och dela ut till folk.
för det har hänt alldeles för många gånger (mig och alla andra) och jag är sjukt trött på det.
kan man inte bara ta det lugnt och ha trevligt istället?
nej, då skulle det ju bli alldeles för okomplicerat.
och så kan man ju inte ha det.
hur skulle det se ut?

äh, vafan.

när ska myten om kvinnan som blir kär direkt/bara är intresserad av seriösa relationer/alltid är intresserad av seriösa relationer/vill ta över ditt liv/you name it dö ut?

you've a long way to go, baby

lyssnar på b&s och peppar inför festen hos johan ikväll.

läste the female eunuch på tåget upp till dalarna och antony-konserten i helgen och fastnade vid ett litet stycke som återfinns under rubriken "the wicked womb" som handlar om hur de kvinnliga könsorganen och menstrationen är stigmatiserade. slutklämmen lyder som följer:

"If you think you are emancipated, you might consider the idea of tasting your menstrual blood - if it makes you sick, you've a long way to go, baby."

oh yes, mitt i prick.
så? är du frigjord?

dancing with myself

råkade hitta en katalog med bilder från vår lägenhet nyss. som jag tog precis innan flytten, för att komma ihåg hur det såg ut. känns jättekonstigt att titta på dem nu.. och tänka att för bara drygt en månad sen så bodde vi där tillsammans.

och nu sitter jag här, två tvärgator bort, i min gamla lägenhet, som vi också bodde i ett tag. med samma möbler och samma katter, fast själv. jag har vant mig vid att det bara är jag här. att det inte kommer komma hem ngn, för det är bara mitt hem nu. att sova själv, att äta själv, att tvätta själv. att det bara är min tandborste som står på handfatet.

och det känns helt naturligt. för det mesta.

men jag saknar dig. jag saknar din lukt i kuddarna, jag saknar att borra in huvudet i din nacke när jag ska sova. jag saknar att prata med dig, jag saknar vårt interna språk. jag saknar t o m den jävla hiphopen som du envisades med att spela tills låtarna präntades in i min hjärna trots att jag hatade dem.
men jag saknar inte att ständigt vara osäker, jag saknar inte känslan av att vara den som bryr sig mest, anstränger sig mest och vill mest. jag saknar inte att du aldrig hade tid, eller valde att lägga den på ngt annat. jag saknar inte att ligga vaken på nätterna och ha ångest och undra vad det var för fel på mig eller vad jag gjorde för fel eftersom du inte visste vad du kände för mig.

det kvittar.
jag är glad att jag gav upp till slut.
för jag mår tusen gånger bättre nu.
och jag vet vad JAG tycker om mig.
det räcker.

insomniac

trött.
låg och vände och vred mig i 3 - 4 h igår natt innan jag lyckades somna. sen drömde jag mardrömmar och vaknade stup i kvarten. det blir mer och mer tydligt att mina sömnproblem till stor del beror på brist av rutiner, ngt som jag aldrig trodde jag skulle erkänna. speciellt inte med tanke på att det är den förklaringen mamma försökt pracka på mig sen det började för 8 år sedan. men det verkar som om det stämmer. brist på rutiner och ångest inför framtiden.

--
jag har en ny älskling.
ledsen joanna russ, det är inte dig det är fel på, det är bara det att germaine greer är lite, lite bättre. the female man kommer alltid ha en speciellt plats i mitt hjärta, men the female eunuch är sjukt bra. jag får gåshud av att bara titta på den.

nu ringde mobilen och påminde mig om att jag ska ta med mjölk till kaffet till parkhänget med a och a. time to go.

frulle

en yrvaken p gick precis hem och jag väntar på att a ska dyka upp för lite sen frulle. det blev sent igår, med spontant te- och glassbesök mitt i natten.

om de senaste veckorna är en indikation på hur det kommer bli framöver kommer det blir en jävligt bra sommar med många valmöjligheter. jag vet inte varför förslagen börjat hagla över mig nu, när det varit sån öken innan, men jag tänker inte klaga. det handlar väl om inställning, kanske. vad det än är så funkar det.

så: bring it on.

a couple of hours later..

j gick precis hem efter en filmkväll som övergick i äta-chips-och-dricka-läsk-tills-man-blir-så-trött-att-man-
vill-gå-hem-och-sova och kolla på gammal scifi-serie eftersom min dator tydligen bestämt sig för att inte spela dvd-filmer längre.

dricker te och är inte riktigt lika bitter längre, men sjukt sugen på att läsa om bitterfittan, som förövrigt är den bästa boken jag läst i år. men den är utlånad. crap.

nu började det regna som fan. missade tydligen ett spektakulärt åskväder inatt, måste sovit djupt.

fan, jag är uttråkad. därför jag sitter här och skriver meningslös skit. ska ta med teet ut på balkongen och titta på regnet.

the childcatcher

vi har blivit bittra konstaterade vi kallt när vi stod i kassan på ica innan idag. hur mkt vi än hatar det så blev det så uppenbart att det inte gick att förneka. vi är 24 (snart) och bittra. är det inte lite tidigt?
tänker inte spy ur mig allt bitterfitta-snack här, men huvudtesen är att det helt enkelt inte verkar gå att ha okomplicerade relationer med folk på lika villkor, utan man får alltid en massa dramatik på köpet, som man inte alls är intresserad av. allt jag hört talas om eller varit med om på sista tiden har på ett eller annat sätt visat på samma tendens. folk kan inte säga rakt ut vad de egentligen menar, folk kan inte bestämma sig och sen hålla sig till det, folk kan inte förstå att deras handlingar får konsekvenser för andra personer, eller så bryr de sig inte. folk kan helt enkelt inte hålla det okomplicerade okomplicerat.
och det gör mig förbannad.

den andra tesen tänker jag inte ens ta upp här, it's a bit too close to home.
dagens låt: the childcatcher - lush.

varför?

nya level damp precis ner i brevlådan och gjorde min dag.. tills jag fick för mig att sitta och random-surfa i folks bilddagböcker och blev på sjukt dåligt humör. ser jag en bild till på en liten, smal tjej som skriver att hon är tjock och ful så kommer jag slå ihjäl ngn. alternativt börja gråta. alternativt bli miljonär, bygga en militärbas, införa allmän genusvetenskapsplikt och ha läger där alla tjejer får lära sig att ifrågasätta samhällets normer och ideal och att gå emot dem. där det är förbjudet att banta, sminka sig, fixa håret, raka sig och spegla sig. efter ett tag kommer de känna hur skönt det är att inte bry sig och inse hur sjukt mkt tid de brukade lägga på att reproducera myten om den vackra kvinnan. sen får de komma ut i världen igen.

sen ska jag betala ngn annan som kan göra samma sak för killar, för jag orkar inte ha fler samtal med män som anser att deras könsroll/-identitet inte är begränsande både för dem själva och alla andra.

--
nu ska jag gå till a och bli på bättre humör.

the untied shoelaces of your life

fyfan, jag är helt jälva slut yttrades fler gånger igår kväll än på hela förra året. speciellt när vi låg i utmattade högar utanför popscene och nästan hoppades på att nästa låt skulle vara dålig, så vi fick vila lite till. det var den bästa kvällen på riktigt länge, tills jag kom hem. lånade ut soffan till p, drack lite vatten och sen låg jag inne på toan och kräktes tills det var tomt i magen. sen kräktes jag från och till i ngra h till. TROTS ATT DET INTE FANNS NGT ATT KRÄKAS UPP. inte ens lite vätska. dry heaving är det värsta som finns. kändes som om hela matspjälkningsapparaten höll på att tryckas ut. detta trots att jag inte alls druckit särskilt mkt. det är en sak om man dricker alldeles för mkt och blir tokfull, då kan man gott ligga och kräkas i 4h. men ngra cider (och en gin&tonic) utspritt mellan 20-03? vad fan.

--
lyssnade på the shins på vägen hem i regnet till (och från) j&l. fick en flashback till våren/sommaren för två år sen, när oh, inverted world konstant fanns i playlisten och det alltid verkade regna på kvällarna när jag cyklade hem till x med new slang i öronen och kände mig fri. eller när jag cyklade hem tidigt, tidigt på morgonen för att hinna till posten vid sju, med just like honey i huvudet och x:s lukt på kläderna. vet inte varför just de bilderna fastnat så starkt i mitt minne, de betyder ingenting i sig. däremot känslan som ligger bakom dem. känslan av att ha vaknat upp, att allt var nytt, spännande och möjligt. att vara fri.

det är precis det som fattas nu.
jag behöver vakna upp igen.

enough is enough

lyssnar på jenny-musik, äter rocky road och hatar samhället för att det konstruerat ett kön som är omhändertagande, självuppoffrande och självutplånande och tvingat in mig i det. jag hatar att Diagnos: Duktig hade kunnat skrivas med mig som exempel. jag hatar att jag läst 120p datateknik, 40p genusvetenskap och 20p litteraturvetenskap och ändå tycker att jag inte kan ngt. jag hatar att "snäll, osjälvisk och omtänksam" var egenskaperna som kom upp först när vi pratade om vad vi såg hos varandra. jag hatar att jag är snäll, osjälvisk och omtänksam. jag hatar att jag blir paff och handlingsförlamad varje gång ngn tar sig friheter istället för att ge dem en välförtjänt pungspark. jag hatar att jag statistiskt sett kommer få mindre lön än mina manliga kollegor. jag hatar att jag när jag skaffar barn, om jag skaffar det i en heterosexuell parrelation, med stor sannolikhet kommer ta mer ansvar, göra mer hushållsarbete och sakta men säkert förvandlas till en god damn fucking hemmafru trots att det är det värsta jag kan tänka mig. jag hatar att jag ställer upp utan att fundera över om jag faktiskt vill. jag hatar att jag mår dåligt över att sätta mig själv i första rummet. jag hatar att jag bara lägger locket på när jag blir arg istället för att skrika och slåss.

och framför allt hatar jag mig själv för att jag fortfarande, trots alla analyser och självinsikter, inte kommit längre, utan måste sitta här och hata det från insidan.

disintegration

varför ska allt alltid vara så jävla komplicerat?

det är över och jag vill inte tillbaka, men ändå sitter jag här och lyssnar på disintegration och mår skitkasst. det var skönt att prata ut men sedan kom vi plötsligt över en osynlig gräns där lättnaden övergick i ångest och jag vet inte ens varför det känns såhär. vad vill och vill man inte veta? vad bör man få reda på? var går gränsen mellan att tala om saker för att möjliggöra en fortsatt vänskapsrelation och information som sårar mer än den är till nytta? hur hittar man nya förhållningssätt till varandra?

jag kan inte låta bli att känna att trots att jag lade ner så fruktansvärt mkt känslor, energi och ansträngning på att få det att fungera så var det ändå inte tillräckligt. jag VET att det inte alls var så enkelt, eller att allt låg på mig eller ens skulle legat på mig. men när man skalat bort all rationalitet så är det den känslan som blir kvar. känslan av att inte räcka till trots att man gjort allt som finns och lite till.

..about them giffles 'n' stuff

borde läsa Porr, horor och feminister och arbeta med recensionen, men det går inte. varje gång jag tar upp den kommer jag på ngt annat som absolut måste göras. te, telefonsamtal till jenny, diska, kolla mail eller uppdatera last.fm trots att jag redan vet vad jag lyssnar på (doh!). hade jag haft en dammsugare hade jag städat.

boken är jätteintressant - problemet är att jag har för mkt åsikter om innehållet. det tar sån jävla tid att läsa när man skriver en halv a4 efter varje mening. hur ska det kunna bli en recension på två och en halv sida?

nej, problemet är helt enkelt att jag är lat och oförmögen att avsluta ngt flera dagar innan deadline. det blir mer och mer uppenbart att jag måste vara stressad och ha yxan flåsandes i nacken för att orka prestera. det är sorgligt. verkar inte som om alla föreläsningar om outnyttjad potential genom åren har fått ngn som helst inverkan.

librarything-love

jag är skittrött, men istället för att lägga mig och sova sitter jag här och lägger in de nya böckerna från london/glasgow-resan på librarything.com. manuellt. and loving every minute of it.

jag fick gå omkring och leva på känslan från glasgow i ngra dagar iaf innan verkligheten kraschlandade framför mig i form av ett telefonsamtal. pengar, jobb, framtid, pengar och jobb igen. jag VET. jag SKA.
kan jag inte få njuta av en sista oseriös sommar innan jag drunknar i seriösa högskoleingenjörsjobbsträsket?

--
aktivt läsande: Porr, horor och feminister av Petra Östergren och Fragile things av Neil Gaiman