ge mig mer kaffe

det känns lite som om jag alltid har gått omkring och druckit gammalt halvjummet kaffe och så sätter plötsligt ngn en kopp nymalet och rykande färskt kaffe i handen på mig. cheezy symbolik åsido, men jag kan inte låta bli att tänka "oj. är det _såhär_ det ska kännas?".

det är lite som att ha blivit frälst, föreställer jag mig, och efter att ha växt upp i bibelbältet känner jag igen den lätt maniska, frireligiösa blicken som tittar tillbaka på mig i spegeln. för att inte tala om det stora, lite tomma leendet som inte vill lämna ansiktet.

fast det är naturligtvis inte allt, för så har det känts innan. det nya är att allt bara funkar, att inte behöva kämpa hela tiden, att förstå och bli förstådd, att vara på samma nivå och ha samma behov, att ha samma utgångspunkt i grundläggande övertygelser, att uppskatta samma saker och prioritera på samma sätt, och att kunna mötas på en gemensam grund utan att behöva kompromissa bort sig själv. att det känns så bra att det är skrämmande.