Wednesday, July 28, 2010

pappa mamma barn

läs: http://www.sweet-juniper.com/2010/07/open-letter-to-all-busybodies.html

oh, så bra. nu går det kanske inte att jämföra rakt av med hur det ser ut här i sverige, eftersom klimatet är lite annorlunda med föräldrapenning för det första och för det andra föräldrapenning för _båda_ föräldrarna (även om det fortfarande såklart till väldigt stor del utnyttjas av mammor), så attityderna är möjligtvis lite mer öppna till pappor som tar huvudansvaret för sina barn här.

påminner mig om när jag kom tillbaka till jobbet när L var (snart) 7 månader och ngn mer konstaterade än frågade om han alltså börjat på förskola nu då, och när jag svarade "nej. han har en pappa." förvånat undrade hur det då blev med amningen..?

för det första är det fruktansvärt tragiskt att det i den här personens hjärna var så långsökt att pappan skulle vara hemma med barnet att den istället antog att det var förskola som gällde. för det andra fattar jag fortfarande inte vad amning har med saken att göra. jag kan väl lika lite amma på dagarna (när jag är på jobbet) vare sig L skulle varit på förskola eller med sin pappa? eller tänkte han att det fanns "ammor" på förskolan? eller var det ngn sorts konstig "amning = kvinnor"-koppling, och eftersom det (tyvärr) arbetar mest kvinnor på förskolor, så var det självklart att det var där L hörde hemma när han var så liten, hellre än hos sin pappa?

jag blir så jävla förbannad på den här konstiga föreställningen som är så utbredd: att små barn behöver sin mamma mer än sin pappa. att det ska finnas ngt magiskt (men på ngt sätt ändå rent biologiskt!) band mellan mamma och barn, som t o m verkar kunna utökas till att omfatta främmande kvinnor. vilken kvinna som helst är bättre lämpad att ta hand om små barn än vad män är! om det inte rör sig om flera kvinnor som ska ta hand om och uppfostra ett barn tillsammans förstås, då är det helt onaturligt och fel!

den motsägelsefulla logiken bakom dessa "argument" fortsätter att undgå mig. jag är ledsen, men argument som refererar till naturen, apor, vad som är naturligt, vad som är "kvinnligt" och "manligt" har ogiltigförklarats och motbevisats så många gånger nu att det är dags att ni kommer på ngt nytt. så, berätta för mig hur och varför mitt barn har farit illa av att hans pappa haft och har huvudansvaret för honom sen han var 7 månader. förklara gärna också hur det kommer sig att L nu (och har ett bra tag) tyr sig till sin pappa när han är ledsen och vill tröstas, eller i allmänhet föredrar sin pappa? det låter ju helt onaturligt! att ett barn väljer en man över en kvinna! jag tänker att det beror på att barn helt enkelt tyr sig och skapar starkare band till den vuxna som tar hand om dem och tillbringar mest tid med dem, men det låter väl som en alldeles för enkel och praktisk förklaring. det har ju inte ens med naturen att göra!

(det blev ett väldigt heteronormativt inlägg här tyvärr, men attityder kring mamma-mamma eller pappa-pappa är en helt annan problematik som förtjänar en egen text)

Friday, July 23, 2010

Tid

Jag har läst ovanligt många böcker på sista tiden. Ovanligt många böcker med nya mått mätt det vill säga. Det nya måttet som började gälla 2009-03-21, när L föddes och gjorde anspråk på all den här öppna och tomma tiden som tidigare bara svävade omkring varje dag och kunde användas till att läsa. Nu när L är större och faktiskt inte kräver total uppmärksamhet 24/7 och (nästan alltid) har en fin och stabil sovrutin som betyder att från och med någonstans mellan 19-20 på kvällen till mellan 05:30 och 06:00 nästa morgon är vi fria att göra vad vi vill, så länge ngn av oss stannar hemma och kan stoppa in nappen ifall det skulle behövas. Men det handlar inte bara om tid, det handlar också om att finna ro att sätta sig ner och läsa, trots att det finns tusen andra saker som behöver bli gjorda.

Här är verkligen en sak som förändrades för mig när jag blev förälder. Innan L hade jag ingen som helst förståelse för varför min egen mamma aldrig kan sitta stilla en längre stund, utan ständigt ska gå omkring och fixa. Finns det inte saker att fixa så uppfinner hon dem: varför inte passa på att tvätta lite (för det finns ju alltid mer saker som ska tvättas), eller varför inte laga middagar som sedan kan frysas in och användas som matlåda en annan dag? Annars kan en alltid polera diskbänken och spisen, det kan inte göras för många ggr. Den här besattheten av att FIXA (som också sträcker sig till sina barns hem, när hon är på besök) har jag många ggr blivit galen på. Ta det lugnt! Sätt dig ner och andas lite. Vad som helst. Men så anledde L och helt plötsligt var det jag som, så fort mina händer blev fria, ställde mig och diskade frivilligt, trots att det inte var så mkt disk. Jag som aldrig brukade diska ens en gång om dagen tidigare diskar nu så fort jag får tillfälle, och samma sak gäller annat fixande. Jag uppfinner inte nya saker att fixa dock, där drar jag gränsen. Men jag fattar nu. Jag fattar varför en springer omkring och styr upp allt så fort en får en ledig minut. För det blir så mkt enklare då. För annars står en där, senare på dagen, med en skrikig L som vill vara i ens famn samtidigt som en ska fixa mat och så finns det ingen ren tallrik, eller inga rena skedar. Och så måste en diska OCKSÅ, förutom trösta, bära och laga mat. Att förbereda underlättar så otroligt mkt. Så jag fattar. Men jag kämpar för att hålla det på en bra nivå. Kanske betyder det större antalet lästa böcker att jag börjar lyckas koppla bort fixandet och bara ta det lugnt ibland.. Jag hoppas det.

Monday, May 24, 2010

patriarkatet - jag, 1 - 0

lönesamtal igen.
jag förbannar det här jävla duktiga flickan-syndromet kombinerat med en kronisk oförmåga att lyfta fram mig själv och mina kunskaper/prestationer. som gör att jag känner mig som ett stort skämt när jag sitter begär högre lön trots att jag är säker på att jag ligger för lågt. samtidigt sitter mina manliga kollegor och begär dubbelt så mkt utan att blinka. att det ska vara så svårt att bryta den otroligt självkritiska synen på sig själv och sina prestationer. bättre att säga att jag inte kan alls om jag är lite osäker, så kan jag inte misslyckas iaf. vilket jag ändå väldigt sällan gör. det går ju att lära sig på vägen. men ändå, det kvittar att jag vet att det alltid ordnar sig, att jag fixar det. det är fortfarande så svårt att bara nicka och säga "javisst, jag är inte expert, men det fixar jag".

när lär sig folk att marknadsföra sig själva? och vad fan gjorde jag då?

det går framåt, sakta, sakta, men säkert. för sakta dock.
tänk att jag trots alla mina övertygelser är en del av det mest basala (och egentligen minst intressanta, som borde lösts för längesen) jämställdhetsproblemet: lika löner. om det ska vara så svårt att (på en personlig nivå) göra upp med det, hur ska det då gå med alla de viktiga, men tillsynes mer subtila, problemen?

Friday, March 5, 2010

TÄNK EFTER!

så, kollade på ett avsnitt av momversation (http://www.momversation.com/episodes/r-word-it-ever-ok-use-it) där de diskuterade om det är OK att säga "retard" som en nedlåtande term i allmänna diskussioner eller inte. nu skiter jag i bakgrunden till avsnittet (står sammanfattat under avsnittet om ngn är intresserad) och den amerikanska kontexten och kör direkt ur ett svenskt perspektiv. så, här i sverige är det väl "efterbliven" som har ungefär samma betydelse och används på samma sätt. skulle även vilja räkna in "CP" och "mongo".

DET ÄR FAN INTE OK! det är ALDRIG ok.

det här är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, som gör mig arg och ledsen och som jag kan prata/skriva om hur mkt som helst. det tog t o m emot att skriva ovanstående termer, trots kontexten jag skriver dem i.

så vad jag undrar är: varför i helvete måste folk använda dem? hur kan det vara kul? hur kan folk säga att det är harmlöst? KAN NI INTE SÄGA NGT ANNAT? varför envisas med att använda termer som inte bara är totalt respektlösa men också potientiellt sårande och diskriminerande? om ngn använder "mongo" för att beskriva en person som de tycker är dum i huvudet, hur kan det vara harmlöst? det är ju en negativ jämförelse, som går ut på att personen som fick termen kastad på sig "är lika dum i huvudet" som en person med Downs syndrom (det här tog också emot att skriva, trots att det inte är mina åsikter). eller hur? HUR kan det vara ok? hur kan jag inte ta illa upp och bli jävligt förbannad när jag hör sånt? personer med utvecklingsstörning/speciella behov har redan en låg status i vårt samhälle och folk gör det värre med sin jävla tanklöshet.
jag har hört många argument som går ut på att det "bara är ett ord", att "det betyder inget" och "var inte så politiskt korrekt".
det är skitsnack! det är inte bara ett ord, det är ett ord med betydelser och associationer som inte bör användas på ngt annat sätt än neutralt beskrivande för fenomenet det syftar på. det betyder jävligt mkt! för mig och för många andra, så tänk för helvete efter! och för sista gången, politisk korrekthet har INTE ETT JÄVLA SKIT med saken att göra. DET HANDLAR OM RESPEKT! respekt för sina medmänniskor.

så tänk efter.

Tuesday, November 10, 2009

män-niskor

blir så förbannad ibland. förbannad på den självklara självsäkerheten som vissa män besitter. den där självsäkerheten som säger att de minsann är berättigade att:
- tala högt, mkt och länge utan att låta ngn annan ta plats
- avbryta en gng på gng utan att bry sig (om de ens lägger märke till det)
- omvandla alla diskussioner till en tävling om vem som talar högst och längst (vilket de ju då själva per definition vinner)

ännu mer förbannad blir jag på naturvetenskapligt utbildade män som tar över samtal/diskussioner och sedan förlorar sig själva i invecklade monologer om väldigt specifika saker som INGEN annan är intresserade av att höra på, eftersom ingen annan har ngn som helst aning om vad de pratar om. allt framlagt med en smått nedlåtande och undervisande ton, där innehållet dock är så opedagogiskt upplagt att det inte skulle gå att hänga med ens om en faktiskt _var_ intresserad. det är sin egen röst de vill lyssna på, sitt eget vetande de blir imponerade av och åhörarna fyller bara en rättfärdigande funktion. det skulle ju trots allt inte vara helt OK att stå och snacka sådär med sig själv om ingen annan var i närheten och "lyssnade". om det sedan mot all förmodan skulle finnas en annan (man) i sällskapet som också vet ngt om detta obskyra ämne så utvecklas det snabbt till en tävling om vem som vet MEST, och "samtalet" tar om möjligt en ÄNNU mer förklarande ton. all tillstymmelse till ödmjukhet (inte för att det fanns så mkt från början) försvinner och allt som sägs kan sammanfattas ungefär såhär:

person 1: "blablabla, solen är gul, det är bevisat, det vet jag"
person 2: "nej, så här är det: blablabla och sen bevisades det att solen är gul, det vet jag"
person 1: "nej, du förstår, solen ÄR gul, så är det. det visade blablabla"
person 2: "men enligt gula-solen-teorin så kan man säga att solen faktiskt är gul, det är FAKTA"

och ingen av dem lyssnar på den andra och inser att de faktiskt pratar om, vet och tycker PRECIS samma sak.

det här är vad jag har behövt lyssna på på fikarasten de senaste veckorna. jag slutade lyssna efter ngn dag och idag försökte jag istället påbörja diskussioner med andra personer som sitter runt bordet - men guess what? det GÅR inte, för de två "vetenskapsmännen" pratar så högt att det är helt jävla omöjligt. när jag sedan gav upp och gick tillbaka till min plats, hörde jag en av dem prisa den objektiva västerländska vetenskapen (som tydligen slutade pracka på folk sitt västerländska vetenskapsperspektiv för flera hundra år sedan - konstigt, det måste jag ha missat! men så är jag ju bara en kvinna så vad fan vet jag?) och då ville jag bara hoppa ut genom fönstret. objektiv vetenskap my ass.

Saturday, May 23, 2009

2 månader senare..

idag är första dagen jag är ensam i lägenheten sedan l bestämde sig för att komma ut, för två månader och två dagar sedan. FÖRSTA GÅNGEN. det känns helt sjukt. skönt som fan, men konstigt tomt också.

bebisar tar tid. all tid som finns och lite till. det blir pinsamt tydligt nu när jag är ensam. vad gör jag? av alla saker som jag drömt om att göra när jag fick lite ensamtid så låg knappast plocka in tvätt, diska, bädda sängen, betala räkningar och röja undan högt upp på listan. men det är det jag gör. inte för att det är roligt, utan för att det måste göras, och det är så _smidigt_ att göra det nu när det inte finns en liten sötnos i närheten som måste underhållas, bäras omkring, matas och bytas på. en sak jag blivit jävligt bra på de här månaderna är att vara effektiv, göra många saker samtidigt och framförallt: göra saker med en hand medan den andra gör ngt annat. som t ex att pumpa ut mjölk och uppdatera hemsidor samtidigt. om det inte är den moderna mamman i ett nötskal så säg.. huh.

Tuesday, March 17, 2009

BF+1

ja, igår skulle bebisen alltså kommit ut.
kom det ngn bebis? NEJ.

det står att en ska passa på att ta vara på den sista tiden, ta det lugnt, vila mkt och göra saker som gör en glad. men jag kan inte vila! jag är glad om jag får fyra-fem h sömn per dygn. jag kan inte ta det lugnt, kroppen är så rastlös och att sitta stilla längre tid än en halvtimme resulterar bara i grym värk i bäckenet/ryggen, eller mördarmyrkrypningar i benen. de flesta sakerna jag tycker om att göra funkar bäst sittande eller liggande, vilket är uteslutet pga ovanstående anledningar. att gå omkring och läsa är liksom inte riktigt samma sak som att mysläsa i soffan. långfikor där en måste ställa sig upp var tjugonde minut är inte heller ngn hit. ngn som har ett bra förslag på en ny hobby som funkar bra stående/gående? (där det finns en toalett nära till hands, så jag kan kissa en gång i halvtimmen)