ge mig mer kaffe

det känns lite som om jag alltid har gått omkring och druckit gammalt halvjummet kaffe och så sätter plötsligt ngn en kopp nymalet och rykande färskt kaffe i handen på mig. cheezy symbolik åsido, men jag kan inte låta bli att tänka "oj. är det _såhär_ det ska kännas?".

det är lite som att ha blivit frälst, föreställer jag mig, och efter att ha växt upp i bibelbältet känner jag igen den lätt maniska, frireligiösa blicken som tittar tillbaka på mig i spegeln. för att inte tala om det stora, lite tomma leendet som inte vill lämna ansiktet.

fast det är naturligtvis inte allt, för så har det känts innan. det nya är att allt bara funkar, att inte behöva kämpa hela tiden, att förstå och bli förstådd, att vara på samma nivå och ha samma behov, att ha samma utgångspunkt i grundläggande övertygelser, att uppskatta samma saker och prioritera på samma sätt, och att kunna mötas på en gemensam grund utan att behöva kompromissa bort sig själv. att det känns så bra att det är skrämmande.

"det där ser gott ut.. fattas bara lite bacon!"

insåg just att jag inte drömt ngra mardrömmar de senaste veckorna. tragiskt nog är det avsaknaden av dem som får mig att reagera, inte tvärtom. i somras blev mardrömmar (jagad, tvingad genom livsfarliga labyrinter, tvingad att döda katterna, folk som dog i katastrofer, and on and on) av ngn obegriplig anledning helt plötsligt regel istället för undantag och jag vande mig vid att varje dag inleddes med att försöka skaka av sig känslan av vad jag upplevt under natten.

nu, ett halv år senare, har de försvunnit igen, lika plötsligt som de kom. vad var det där om?

--
konsekvenserna av att arbeta i en mansdominerad miljö gör sig påminda ibland, och vissa dagar stör det mig mer än andra.

jag försöker vara pedagogisk och ta diskussioner för att komma ngn vart. ifrågasätta på ett konstruktivt sätt, så att folk får sig en tankeställare istället för att bli provocerade. men ibland orkar jag inte. ibland (ofta) undrar jag om det verkligen är en bra idé att arbeta i den där branschen när man har en aktiv feministisk grundsyn och tittar på saker ur ett jämställdhetsperspektiv. antingen kommer jag bli galen eller så kommer jag bli avtrubbad. jag vill inte bli ngt av det. jag vill känna mig respekterad för vem jag är och vad jag står för utan att konstant behöva försvara min övertygelse, speciellt när jag inte vädrar den. jag vill inte svälja mina protester när ngn på fikarasten återigen fäller ett hbtfobt skämt (fast det är ju bara på skoj!), är nedlåtande mot andra kulturer (men indier ÄR sådana, det är inte fördomar, det är fakta!) eller utgår ifrån könsstereotypa föreställningar (kvinnor ÄR sämre på teknik, så är det bara, det vet ju alla), men jag orkar inte ta striden varje gång. jag orkar faktiskt inte. det är utmattande att kämpa en-mot-alla, speciellt när folks utgångsläge är att inte ta ens argument på allvar.

så ibland säger jag inget när kollegorna snackar om datorn, programmen, fiskarna, och människor i allmänhet som "han", eller när ngn återigen skämtar/kommenterar min vegetariska mat i negativa ordalag, utan gnisslar tyst tänderna i frustration istället. men för varje gång fylls bägaren på lite till och ngn dag, när den är full, kommer jag explodera.

då jävlar.
(idag stör det mig verkligen)

2008 då

sitter på jobbet med grusiga ögon och trött hjärna. det känns knappt som om jag varit ledig, trots att detta var den längsta ledigheten jag haft sen jag började jobba i höstas. hela en och en halv vecka. hade jag inte blivit sjuk två ggr under de senaste två veckorna hade det kanske känts lite mer som ledighet. hade jag inte kommit tillbaka till en ny lägenhet full med ouppackade kartonger kanske det hade varit lite skönare att komma hem igen. hade jag inte varit så trött som jag är nu hade detta inlägget kanske varit lite mer positivt.

--
tröttheten till trots är jag sjukt (<-- med stor sannolikhet 2007 års, av mig, mest använda ord) nöjd med nya lägenheten och dess läge. tre hus bort från j&l och två trapphus bort från a är precis lika bra som jag trodde. att kunna ringa till ngn och säga "sätt på kaffet!", dra på sig skorna (utan att knyta dem!), traska iväg och vara framme innan vattnet hunnit rinna igenom kaffekokaren. det är underbart. nu är det bara barn och gemensam bil som fattas!