dancing with myself

råkade hitta en katalog med bilder från vår lägenhet nyss. som jag tog precis innan flytten, för att komma ihåg hur det såg ut. känns jättekonstigt att titta på dem nu.. och tänka att för bara drygt en månad sen så bodde vi där tillsammans.

och nu sitter jag här, två tvärgator bort, i min gamla lägenhet, som vi också bodde i ett tag. med samma möbler och samma katter, fast själv. jag har vant mig vid att det bara är jag här. att det inte kommer komma hem ngn, för det är bara mitt hem nu. att sova själv, att äta själv, att tvätta själv. att det bara är min tandborste som står på handfatet.

och det känns helt naturligt. för det mesta.

men jag saknar dig. jag saknar din lukt i kuddarna, jag saknar att borra in huvudet i din nacke när jag ska sova. jag saknar att prata med dig, jag saknar vårt interna språk. jag saknar t o m den jävla hiphopen som du envisades med att spela tills låtarna präntades in i min hjärna trots att jag hatade dem.
men jag saknar inte att ständigt vara osäker, jag saknar inte känslan av att vara den som bryr sig mest, anstränger sig mest och vill mest. jag saknar inte att du aldrig hade tid, eller valde att lägga den på ngt annat. jag saknar inte att ligga vaken på nätterna och ha ångest och undra vad det var för fel på mig eller vad jag gjorde för fel eftersom du inte visste vad du kände för mig.

det kvittar.
jag är glad att jag gav upp till slut.
för jag mår tusen gånger bättre nu.
och jag vet vad JAG tycker om mig.
det räcker.