för helvete!

kom precis hem från johan och är sjukt misspepp.
mkt diskussioner om människor, relationer, tolkningsföreträde och anpassning. diskussionerna var bra, vad som gör mig misspepp är folks tendens att komplicera allt.
återigen.

ska man verkligen behöva, första ggn/gngerna man träffar ngn intressant person som man skulle vilja umgås mer med och lära känna bättre, dra hela: ”nej, jag vill faktiskt inte gifta mig med dig, jag vill inte föda dina barn, jag vill inte ha en byrålåda i din garderob, jag vill inte skaffa ett radhus med dig, jag är inte kär i dig, JAG VILL INTE TILLBRINGA RESTEN AV MITT LIV MED DIG BARA FÖR ATT JAG HÖR AV MIG. du behöver inte få panik, bli rädd och springa iväg. ta det lugnt. jag vet att det kan vara svårt att förstå, MEN JAG VILL HELT ENKELT BARA UMGÅS MED DIG. ta det som en komplimang.”
allt tyder på att man faktiskt behöver göra det.

jag tror jag ska trycka upp det och dela ut till folk.
för det har hänt alldeles för många gånger (mig och alla andra) och jag är sjukt trött på det.
kan man inte bara ta det lugnt och ha trevligt istället?
nej, då skulle det ju bli alldeles för okomplicerat.
och så kan man ju inte ha det.
hur skulle det se ut?

äh, vafan.

när ska myten om kvinnan som blir kär direkt/bara är intresserad av seriösa relationer/alltid är intresserad av seriösa relationer/vill ta över ditt liv/you name it dö ut?