disintegration

varför ska allt alltid vara så jävla komplicerat?

det är över och jag vill inte tillbaka, men ändå sitter jag här och lyssnar på disintegration och mår skitkasst. det var skönt att prata ut men sedan kom vi plötsligt över en osynlig gräns där lättnaden övergick i ångest och jag vet inte ens varför det känns såhär. vad vill och vill man inte veta? vad bör man få reda på? var går gränsen mellan att tala om saker för att möjliggöra en fortsatt vänskapsrelation och information som sårar mer än den är till nytta? hur hittar man nya förhållningssätt till varandra?

jag kan inte låta bli att känna att trots att jag lade ner så fruktansvärt mkt känslor, energi och ansträngning på att få det att fungera så var det ändå inte tillräckligt. jag VET att det inte alls var så enkelt, eller att allt låg på mig eller ens skulle legat på mig. men när man skalat bort all rationalitet så är det den känslan som blir kvar. känslan av att inte räcka till trots att man gjort allt som finns och lite till.