enough is enough

lyssnar på jenny-musik, äter rocky road och hatar samhället för att det konstruerat ett kön som är omhändertagande, självuppoffrande och självutplånande och tvingat in mig i det. jag hatar att Diagnos: Duktig hade kunnat skrivas med mig som exempel. jag hatar att jag läst 120p datateknik, 40p genusvetenskap och 20p litteraturvetenskap och ändå tycker att jag inte kan ngt. jag hatar att "snäll, osjälvisk och omtänksam" var egenskaperna som kom upp först när vi pratade om vad vi såg hos varandra. jag hatar att jag är snäll, osjälvisk och omtänksam. jag hatar att jag blir paff och handlingsförlamad varje gång ngn tar sig friheter istället för att ge dem en välförtjänt pungspark. jag hatar att jag statistiskt sett kommer få mindre lön än mina manliga kollegor. jag hatar att jag när jag skaffar barn, om jag skaffar det i en heterosexuell parrelation, med stor sannolikhet kommer ta mer ansvar, göra mer hushållsarbete och sakta men säkert förvandlas till en god damn fucking hemmafru trots att det är det värsta jag kan tänka mig. jag hatar att jag ställer upp utan att fundera över om jag faktiskt vill. jag hatar att jag mår dåligt över att sätta mig själv i första rummet. jag hatar att jag bara lägger locket på när jag blir arg istället för att skrika och slåss.

och framför allt hatar jag mig själv för att jag fortfarande, trots alla analyser och självinsikter, inte kommit längre, utan måste sitta här och hata det från insidan.