must i paint you a picture?

"the temptation
to take the precious things we have apart
to see how they work
must be resisted for they never fit together again"

jag vet inte varför, men den textraden dröjer sig kvar i huvudet på mig, varje gng jag hör låten. (den känns väldigt platt när den är utskriven så här. det är en helt annan grej när bragg sjunger den.)

jag håller på att bli galen på alla som ska envisas med att gå rakt ut i cykelbanorna utan att kolla först. varje dag är det ngra som med nöd och näppe överlever, tack vare mina bromsar och snabba reflexer. ska det vara så jävla svårt? eftersom jag cyklar till och från jobbet varje dag blir det en del cyklande, och det är sjukt irriterande att behöva tvärbromsa, eller tvärt svänga ut (och riskera att bli påkörd av en mötande cykel) bara för att ngn tanklös människa helt plöstligt får för sig att stega rakt ut på cykelvägen, när det finns GOTT OM PLATS PÅ TROTTOAREN. där ni ska gå! vad är problemet?

känner mig trött och lite uppgiven idag. det blir lite fel ibland. jag är inte van vid att personen jag vill reda ut saker med blir tydligt ledsen, trots att jag själv reagerar så ibland. skillnaden är väl att jag blir ledsen, men är samtidigt helt inställd på att diskutera igenom och komma fram till en slutsats. grejen är väl att jag brukar vara den andra personen. jag har inte stått på andra sidan innan. men det måste ju gå att mötas på halva vägen, jag vill verkligen inte att ngn annan ska behöva springa hela vägen själv.

andra saker känns väldigt spännande. känns otroligt bra att ha tagit ett steg i rätt riktning för att förverkliga saker jag planerat och funderat över så länge nu. sen hur det kommer förverkligas är en annan femma. det får vi se.

trött på klister

imorse var det verkligen klister i sängen, som j säger. det är det fortfarande, trots att jag sitter på jobbet, en jävligt bra bit från sängen i min lägenhet. det går långa sega klistersträngar från min säng, ut på gatan, förbi södervärn, ner längs med parken, sen förbi biblan, ut i hamnen och vidare över klaffbron och flera varv runt min cykel, in i byggnaden, upp genom hiss-schaktet och in på fjärde våningen, rakt till min plats (med en liten detour bort i lunchrummet). jag är så trött att jag mår lite illa. kunde inte äta upp maten ens (which is a first). och det är bara tisdag.

det har gått ännu en dag och jag har fortfarande inte ringt och bokat tid till diverse grejer som jag borde gjort. det är klister i telefonen också.

ser fram emot lite kärlek ikväll, och en specifik varm nacke att borra in ansiktet i när jag ska sova. har aldrig sovit så bra med ngn som jag gör nu. eller kommit överens så bra. eller känt mig bekräftad så bra, eller fått utlopp för mitt behov av fysisk kontakt ordentligt, eller känt mig så trygg (läs: inte i känslomässigt underläge). det känns jävligt bra.

i predict a riot

jag är helt såld på kaiser chiefs. ett svagt minne av att jag mailat ett note-to-self-mail om att jag borde kolla upp dem (efter lite sedvanligt allmusic.com-surfande) gjorde att jag drog hem två album när jag browsade en kollegas musiksamling innan idag. nu är jag upp över öronen(!) förälskad. soundet väcker ngn sorts genklang i mig, vilket gör att alla låtar känns bekanta, trots att jag aldrig hört dem innan. när folk frågar mig vad jag lyssnar på är det alltid så svårt att svara. det blir antingen en uppradning av musikgenrer som jag är svag för, eller namedropping av banden jag lyssnar mest på (där jag ändå glömmer bort de mest uppenbara). inte som för 7 år sen, när jag BARA lyssnade på synth. nu är det en salig blandning. ett givet svar är naturligtvis: jag lyssnar på _bra_ musik. givet, men inte särskilt informativt.
nu vet jag vad jag ska svara: om du blandar det jag är svagast för och lyssnar mest på, får du kaiser chiefs.
(det kan också vara förälskelsen som pratar nu. om en vecka kanske jag tröttnat och då stämmer det inte alls längre. men just nu känns det så. som om jag hittat hem.)

oh happy friday

fyfan vilken underbar fredag.
var tvungen att övertala mig själv (flera ggr) att gå till jobbet i morse när jag ramlade ur sängen vid 04:45. samma sak när jag sagt hejdå till d på stationen och skulle vidare mot jobbet. såhär i efterhand måste jag säga att jag är glad(!) att gå-till-jobbet-delen av mig vann. jobbade ngra timmar, sen satt jag ute i solen och läste java (kompetensutveckling!) i drygt två timmar, gick upp på kontoret en halvtimme (ngra fräknar rikare), sen var det lunch och jag värmde soppan och gick ner och ut i solen igen. nu är det bara knappt två h kvar till fredagsfikan (som kommer intas ute, enligt den nya traditionen). sen jobba till tre, åka till claes ohlson och sen fika (ute) resten av dan.
kan det bli bättre?

sebadoh

såg sebadoh i lördags och blev lite frälst, så här i efterhand. vissa artisters skivor blir bättre efter att jag har sett dem, andra blir sämre. inte nödvändigtvis kopplat till hur bra konserten är, heller. det tog lång tid att börja uppskatta cat powers skivor lika mkt igen efter att vi sett henne, trots att hon var superförvirrad och körde halva låtar. det är ngt med hennes röst, en rå och känslofylld kvalitet som går rakt in i hjärtat och får hennes sång på skivorna att låta platt och känslolös.
sebadoh blev bättre efter konserten, trots att jag tyckte att den var riktigt bra. det känns som om jag hittar fler och fler aspekter av låtarna nu, som jag inte la märke till innan.

--
annars är det måndag och jobb igen. hur mkt jag än är ledig är det inte riktigt nog. sommaren börjar närma sig och jag vill ligga i parken hela dagarna, inte sitta instängd på ett kontor. jag kommer bli en sån som pratar om min semester halva året och spenderar andra halvan åt att längta efter nästa semester.

fredag

fylldes av en känsla av välbefinnande när jag cyklade till jobbet med primal scream i hörlurarna vid sju i morse. mindre folk, mindre bilar, och vår i luften.

--
sov själv inatt. det är svårt att balansera sin önskan att umgås med sin ovilja att bli beroende och halka in i alltför starka vanebeteenden. det är bra att stanna upp ibland och få en andningspaus, och inse att en fortfarande vill umgås. jag vill inte vakna upp om några månader och inse att det enda vi gör är att träffa varandra. så kommer det inte bli, för vi har alldeles för mkt annat för oss för att hinna med det. men när jag sitter på jobbet och funderar över kvällen och på ngt sätt utgår ifrån att vi ska sova ihop, trots att (eller kanske för att) vi gjort det hela veckan, börjar varningssignalerna blinka i huvudet på mig. jag vill inte bli en del av en annan individ på det sättet, jag vill vara mig själv och ha mitt eget liv OCH ha en nära kärleksrelation.
annars är det fortfarande stora beslut som hänger i luften och jag är ännu mer otålig. det känns mer och mer som om beslutet i stort sett redan är taget, men inte uttalat än - och därför inte verkligt. att det stora steget är att säga det, inte att bestämma sig.

det här med att visa respekt..

(häromdagen:)
fan vad jag blir sur.
satte ute i solen på eftermiddagsrasten och njöt av våren och så kom min nya tatuering på tal, varpå en kollega glatt frågar "en till! hur många har du nu?" och en annan fnyser lite, skakar på huvudet och säger "det är billigare med tusch".
jag svarar: "den var inte speciellt dyr."
han: "hur mkt kostar det att ta bort den?"
jag: "jag vet inte. det är dyrt. jag kommer dock inte ta bort dem. jag vet vad jag gör."
han: "du kommer se ut om han i Prison Break om ngra år. helt bortkopplad från samhället"
jag: "ja, vad härligt"
han (med nedlåtande skämt/irriterad röst): "jag har numret till en psykolog om du vill ha hjälp med att sluta"
jag: "nej tack. jag har det under kontroll"
--

först reagerade jag inte så mkt, är så van vid att folk skämtar om min kost, mitt utseende och mina åsikter. brukar bemöta det med halvsarkastiska svar och lägga det bakom mig. men efter en stund blev jag jävligt förbannad. jag sitter inte och kritiserar hans val. så jävla respektlöst att sitta och antyda att jag inte vet vad jag gör och att jag kommer ångra mig och att jag behöver hjälp för att sluta tatuera mig.