ge mig mer kaffe

det känns lite som om jag alltid har gått omkring och druckit gammalt halvjummet kaffe och så sätter plötsligt ngn en kopp nymalet och rykande färskt kaffe i handen på mig. cheezy symbolik åsido, men jag kan inte låta bli att tänka "oj. är det _såhär_ det ska kännas?".

det är lite som att ha blivit frälst, föreställer jag mig, och efter att ha växt upp i bibelbältet känner jag igen den lätt maniska, frireligiösa blicken som tittar tillbaka på mig i spegeln. för att inte tala om det stora, lite tomma leendet som inte vill lämna ansiktet.

fast det är naturligtvis inte allt, för så har det känts innan. det nya är att allt bara funkar, att inte behöva kämpa hela tiden, att förstå och bli förstådd, att vara på samma nivå och ha samma behov, att ha samma utgångspunkt i grundläggande övertygelser, att uppskatta samma saker och prioritera på samma sätt, och att kunna mötas på en gemensam grund utan att behöva kompromissa bort sig själv. att det känns så bra att det är skrämmande.

"det där ser gott ut.. fattas bara lite bacon!"

insåg just att jag inte drömt ngra mardrömmar de senaste veckorna. tragiskt nog är det avsaknaden av dem som får mig att reagera, inte tvärtom. i somras blev mardrömmar (jagad, tvingad genom livsfarliga labyrinter, tvingad att döda katterna, folk som dog i katastrofer, and on and on) av ngn obegriplig anledning helt plötsligt regel istället för undantag och jag vande mig vid att varje dag inleddes med att försöka skaka av sig känslan av vad jag upplevt under natten.

nu, ett halv år senare, har de försvunnit igen, lika plötsligt som de kom. vad var det där om?

--
konsekvenserna av att arbeta i en mansdominerad miljö gör sig påminda ibland, och vissa dagar stör det mig mer än andra.

jag försöker vara pedagogisk och ta diskussioner för att komma ngn vart. ifrågasätta på ett konstruktivt sätt, så att folk får sig en tankeställare istället för att bli provocerade. men ibland orkar jag inte. ibland (ofta) undrar jag om det verkligen är en bra idé att arbeta i den där branschen när man har en aktiv feministisk grundsyn och tittar på saker ur ett jämställdhetsperspektiv. antingen kommer jag bli galen eller så kommer jag bli avtrubbad. jag vill inte bli ngt av det. jag vill känna mig respekterad för vem jag är och vad jag står för utan att konstant behöva försvara min övertygelse, speciellt när jag inte vädrar den. jag vill inte svälja mina protester när ngn på fikarasten återigen fäller ett hbtfobt skämt (fast det är ju bara på skoj!), är nedlåtande mot andra kulturer (men indier ÄR sådana, det är inte fördomar, det är fakta!) eller utgår ifrån könsstereotypa föreställningar (kvinnor ÄR sämre på teknik, så är det bara, det vet ju alla), men jag orkar inte ta striden varje gång. jag orkar faktiskt inte. det är utmattande att kämpa en-mot-alla, speciellt när folks utgångsläge är att inte ta ens argument på allvar.

så ibland säger jag inget när kollegorna snackar om datorn, programmen, fiskarna, och människor i allmänhet som "han", eller när ngn återigen skämtar/kommenterar min vegetariska mat i negativa ordalag, utan gnisslar tyst tänderna i frustration istället. men för varje gång fylls bägaren på lite till och ngn dag, när den är full, kommer jag explodera.

då jävlar.
(idag stör det mig verkligen)

2008 då

sitter på jobbet med grusiga ögon och trött hjärna. det känns knappt som om jag varit ledig, trots att detta var den längsta ledigheten jag haft sen jag började jobba i höstas. hela en och en halv vecka. hade jag inte blivit sjuk två ggr under de senaste två veckorna hade det kanske känts lite mer som ledighet. hade jag inte kommit tillbaka till en ny lägenhet full med ouppackade kartonger kanske det hade varit lite skönare att komma hem igen. hade jag inte varit så trött som jag är nu hade detta inlägget kanske varit lite mer positivt.

--
tröttheten till trots är jag sjukt (<-- med stor sannolikhet 2007 års, av mig, mest använda ord) nöjd med nya lägenheten och dess läge. tre hus bort från j&l och två trapphus bort från a är precis lika bra som jag trodde. att kunna ringa till ngn och säga "sätt på kaffet!", dra på sig skorna (utan att knyta dem!), traska iväg och vara framme innan vattnet hunnit rinna igenom kaffekokaren. det är underbart. nu är det bara barn och gemensam bil som fattas!

myten om det manliga p-pillret

uhgh. det har varit en bra dag. men så slog det om för ngn timme sen och allt kändes jävligt tungt. utan anledning. ungefär på samma sätt som när jag motvilligt åt p-piller i väntan på spiral och fick ångestattacker helt out of the blue som kunde vara i fem-sex timmar. det kunde också slå om på en sekund. skillnaden är att nu äter jag inte ngra jävla piller (och kommer aldrig mer göra det).

det är väl bara en sån där kväll antar jag. inget är bra och inget känns bra.

fick erbjudande om en varm säng och varma kramar och jag vill verkligen. men jag ska inte. inte ikväll. skulle ju sluta fly från mig själv.

på tal om piller, hur går det egentligen med p-piller för män? det verkar som om det alltid är på gång, men aldrig blir verklighet. så förvånande. men det är på gång, det kommer! in a future far, far away.
right. nej, för varför skulle man lägga ner tid och pengar på sådan forskning när det redan finns p-piller för kvinnor som funkar? skit i alla biverkningar (där MINSKAD SEXLUST är en av de vanligare) och det faktum att man inte riktigt vet hur de funkar, eller vad de långsiktiga effekterna är. det är ju sånt man får stå ut med. om man betyder kvinnor.

att avvika från normen

såg breakfast on pluto (http://www.imdb.com/title/tt0411195/) i helgen, och det var en ganska jobbig upplevelse. bra film, se den. och om du har tänkt se den, så läs inte vidare, det kommer en liten minispoiler.
anledningen till att det blev jobbigt var att en av karaktärerna, som hade downs syndrom, dog - och för mig blev det en direkt association till att ngt skulle hända med j. min default-reaktion när karaktärer i filmer/serier/böcker har "utvecklingsstörningar" (hatar ordet, men vet inte vad som skulle vara bättre att använda) är en sorts krypande obehag: jag bävar för hur karaktärerna kommer porträtteras, hur folk omkring mig kommer reagera (kommer ngn fälla ngn dum kommentar?), men framförallt - hur de kommer behandlas. för i de flesta fall porträtteras de som utsatta offer, behandlas med grymhet eller nonchalans av sina trångsynta medmänniskor, eller är med som ngn sorts comic relief. och jag hatar det. jag klarar inte av att kolla/läsa vidare. jag blir så sjukt jävla förbannad, samtidigt som jag blir djupt ledsen och funderar mycket över hur min lillebror blir/kommer bli bemött. är det så folk ser på honom? som ngn man kan utnyttja, nonchalera eller skratta åt? och så sänker sig en stark känsla av maktlöshet över mig. vad fan kan jag göra för att ändra på folks attityder?

läste om missfall (för att jag är intresserad) på sjukvårdsupplysningens hemsida och kom så småningom till abort, och sedan fostervattenprov vilket oundvikligen ledde vidare till downs syndrom, i egenskap av den vanligaste "kromosomavvikelsen". slogs, som vanligt, av att det nämns som något uteslutande negativt, ett problem, och att samhällets del i att göra det till ett problem över huvud taget inte diskuteras. så länge det inte handlar om livshotande fysiska åkommor är problemet med att få ett barn med "utvecklingsstörning" inte barnet i sig, utan samhällets och omvärldens bemötande och sätt att hantera det. jag tycker det är obehagligt att folk gör fosterdiagnostik i syfte att göra abort om det visar sig att fostret har downs syndrom och jag mår dåligt över att tänka på att alla fullt livsdugliga foster som aborteras av föräldrar som VILL HA BARN, bara för att de avviker från normen.

kollade in FUB:s (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna) sida (www.fub.se) och läste deras defintioner och beskrivningar av just downs syndrom. mkt mer positiv inställning naturligtvis, men sektionen "att fastställa diagnosen" och "Halls kriterier" under "Utvecklingsstörning" gjorde mig kall. det fick mig att tänka på när j fick sin "diagnos". enligt vad jag kommer ihåg han var nyfödd och vi hade precis tvättat av honom och kollat på när han blev vägd och mätt, och han låg på ett skötbord. jag var överlycklig över att äntligen fått ett småsyskon och kunde inte vänta tills jag fick hålla honom. då svepte en sur barnläkare in i rummet, klämde hårdhänt på honom (kollade hans nacke, fötter, ögon och händer (vecket i handen löper hela vägen)), vräkte ur sig "han är mongoloid" och gick därifrån. vilken nybliven förälder skulle kunna reagera annat än negativt på ett sånt bemötande?
jag var tio år och även efter de tog in mig och storasyster j och förklarade lite vad det innebar att ett barn har downs syndrom (med referenser till Joel Bitar) fattade jag inte alls vad problemet var. han var min jättefina nya lillebror och han mådde bra - hur kunde det vara ngt annat än positivt?

hittade en artikel om en undersökning av hur nyblivna föräldrar i usa får beskedet att deras barn har downs syndrom. här: http://www.news-medical.net/?id=7083. jag är inte ett jävla dugg förvånad över resultatet.

trött

sitter i fikarummet på jobbet och ngn hittar en artikel i en av morgontidningarna om ett masterprogram i s e x o l o g i på malmö högskola. sexmaster, utbrister ngn, och alla är jätteroade. ngn skummar snabbt igenom artikeln, medan skämten haglar, och får syn på "sex och internet", vilket höjer stämningen ännu mer. för "sex och internet" är tydligen synonymt med porr på internet. surfa porr på studiemedel - jättekul. ngn annan undrar om det verkligen finns så mkt att plugga om sex för att fylla upp tre år(?!). det finns ju för helvete hur mkt som helst som man skulle kunna (och borde) plugga/forska om vad gäller sex. jag kan tänka mig många intressanta perspektiv som jag själv skulle vara intresserad av att studera. sex ur ett genusperspektiv, sexuellt våld, porr och prostitution och dess inverkan på folks syn på sex, för att nämna ngra.

blir sjukt irriterad. varför kan man aldrig diskutera sex utan alla förbannat tramsiga pubertalskämt? det verkar som om så fort sex kommer på tal så blir alla män femton igen (nej, inte alla. ja, grov generalisering). det är nästan som om de inte kan säga det utan att fnissa lite generat. bäst att skämta bort det då, så ingen märker att man blir generad. eller vad? vad är det som är så jävla farligt med det? eller kul?

att utbildningen är ett seriöst masterprogram som kräver tre års förstudier var det ingen som lade märke till.

jo, jag vet. folk tycker det är roligt att skämta. men måste allt alltid vara ett skämt? kan man aldrig diskutera saker seriöst?

wheel of time

ha. it just gets better and better.

--
läser om wheel of time (lord of chaos, just nu) igen och jag hatar den. ändå kan jag inte låta bli att läsa. jag sitter och stör mig och blir sjukt irriterad, men ändå kan jag inte lägga ifrån mig boken. det är den mest könsstereotypa biologistiska fantasy-serie jag stött på (och det finns mkt skit), och skulle ngn ta bort all text som går ut på hur olika män och kvinnor är, hur kvinnor och män inte förstår varandra och inte kan göra det heller, och de små subplottarna som handlar om det skulle det på sin höjd bli en eller två böcker kvar, istället för de ELVA (à runt 1000 sidor/st) som finns nu. all kommunikation mellan män och kvinnor går ut på missförstånd, för att inte tala om att i princip ALLA kvinnor är skitsnygga och alla män är superbrave och bra på att slåss. magin som finns med (the true source) är uppdelad i en kvinnlig och en manlig del och trots att det är samma källa så hanterar de kraften helt olika beroende på om de är kvinnor eller män. otaliga ggr understryks denna totala skillnad, gärna med uttryck i stil med "en fågel kan inte lära en fisk simma", och NATURLIGTVIS måste kvinnor lära sig att underkasta sig kraften för att kunna använda den, genom att visualisera sig själva som en BLOMMMA som öppnar sig för kraften och fylls upp av den. för män är hanterandet av kraften istället en ständig kamp på liv och död och för att kunna använda den visualiserar de sig själva i ett tomrum, helt tömt på känslor. KAN DET BLI MER STEREOTYPT? och så fortsätter det.

och ändå läser jag skiten. igen. och försöker filtrera bort det dåliga.

för allt annat är skitbra. han skriver bra, det är spännande och världen han målar upp är grymt välgjord. och för att jag vill veta hur det slutar. sist jag läste igenom serien hade bok nr 11 inte kommit ut. nu står den i bokhyllan och är helt oläst och ny och jag vill läsa den. men jag skulle aldrig kunna läsa den fristående, det finns inte en chans att jag skulle komma ihåg all handling och alla karaktärer som presenterats på de föregående ca 10 000 sidorna (!).

det värsta med allt är att jag ju indirekt stödjer hans fruktansvärda syn på människor genom att köpa hans böcker.

fan.