sverige jämställt? vilket jävla skämt

satt och läste lite på dn och snubblade på denna: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=823625 och blev så jävla förbannad. hur i helvete kan tingsrätten fria en man som haft sex med en kvinnlig bekant trots att hon sagt nej flera ggr och han själv angett att han var tvungen att BÄNDA UPP HENNES BEN? hur kan tingsrätten på ngt sätt tolka det som om kvinnan gett sitt medgivande? en av anledningarna till att mannen friades var eftersom rätten ansåg att det fanns brister i kvinnans berättelse: dels uppgav hon att hon fått rivmärken och sår, vilket läkarundersökningen inte kunde visa. dels anmälde hon inte honom förrän kvällen efter. brister i KVINNANS berättelse?! han har tvungen att bända upp hennes ben och hon sa nej! ingen som tycker att det finns brister i MANNENS berättelse? och hur kan faktumet att hon inte anmälde förrän kvällen efter vara en brist? med tanke på hur våldstäktsoffer blir behandlade (vilket det här fallet är ett ypperligt exempel på) är det fan ett under att hon anmälde över huvud taget. med tanke på att hon precis blivit våldtagen är det väl inte så jävla konstigt att det dröjde lite innan hon anmälde. hon kanske var i chocktillstånd? hon kanske inte vågade? hur som helst så är det helt jävla ofattbart att "bristerna" i kvinnan berättelse väger högre än FAKTUMET att hon nekade och att han var tvungen att bända upp hennes ben för att lyckas. det borde vara självklart med en fällande dom, plus att mannen borde genomgå en psykisk undersökning/terapi för att inse att DET ÄR INTE OK att tvinga ngn till sex bara för att de bara har underkläder på sig (eller har en kort kjol, eller avslöjande urringning, eller ngt som har med kläder att göra över huvud taget) speciellt inte när de UPPENBARLIGEN INTE VILL!
och folk tycker att vi är jämställda! kan ngn förklara för mig hur det faktum att män kommer undan med att tvinga kvinnor till sex stämmer överens med ett jämställt samhälle? och kan ngn berätta för mig hur vårt samhälle kan definieras som jämställt när det uppfostrar män som inte förstår eller bryr sig om att märka när en kvinna inte vill? när det är ok att tvinga ngn, så länge de inte säger NEJ klart och tydligt (vilket inte ens det räcker i rätten), eller har "utmanande kläder", eller är berusad, eller har en känd historia av sexuella förbindelser, eller har varit flirtig, eller jag vet i fan vad! listan på "förmildrande omständigheter" är hur lång som helst, men för kvinnan att uppfylla kraven för att få en straffande dom verkar vara näst intill omöjligt. varför utreds inte männens beteende eller historia eller människosyn? det är han som utfört brottet, det är han som borde bli undersökt, utfrågad och ifrågasatt. det är inte en mänsklig rättighet att ha sex, däremot är det en mänsklig rättighet att INTE ha det mot sin vilja.
aldrig att vårt samhälle kan bli jämställt sålänge fokus är så förvridet att det letar efter brister hos kvinnan, medan det letar efter förmildrande omständigheter för mannen (trots att det fastställts att samlag har genomförts!). det är så otroligt tydligt att mäns ord fortfarande väger ohyggligt mkt tyngre än en kvinnas.
sverige jämställt? vilket jävla skämt.

måndag

hade sånt oflyt när jag skulle cykla till jobbet imorse, ALLA trafikljus slog om till rött precis innan jag skulle över. det tog säkert tio min extra, allt som allt. i vanliga fall hade jag kanske sett det som en seg start på en jobbig måndag, men idag är jag pigg och glad, trots att det är en hel vecka tills det är helg igen. ska fika efter jobbet, och sen hem och laga sambalgryta med feta med j, vilket vi inte gjort på evigheter. ska bli väldigt trevligt. kanske är det de roliga aktiviteterna, eller det faktum att jag är ledig imorgon som gör att det känns som en fredag, men jag är nöjd iaf. sån här energi har jag inte haft på en månad. kan det vara så att det finns ett slut på den förbannade tröttheten?

ska till BM imorgon, och jag antar att allt kommer bli ännu mer verkligt då. tiden går snabbt och det känns bra. 10 +5 idag och en dryg vecka till den magiska gränsen. satt och pratade med a igår efter deckarkvällen, om hur det kommer bli sen, om ngra månader, ett halvår, ett år. det är en sån stor och okänd händelse, att det går inte att föreställa sig riktigt. men jag hoppas att vi kommer sitta i min soffa (eller hennes) en söndag om ett år och kolla på deckare precis som nu, med den enda skillnaden att det kommer vara en till person med. en väldigt liten sådan.

9 +6

då har jag jobbat 4h, bara 4,5h kvar.
eftersom magen är så känslig nu är det ett helvete att dricka kaffe och svart te utan att äta ngt till, så jag har blivit hooked på (varm) blåbärssoppa, (varm) nyponsoppa och rosehip raspberry-te. eftersom sommaren gjort varma drycker olidliga blir de oundvikligt förknippade med hösten. så pass mkt att det, om jag kisar och tittar ut genom fönstret med koppen i handen, känns som hösten har kommit. bara löven som fattas. och kylan. och mer regn. men ni fattar.

sitter och längtar till lunchen (medhavd chiligryta och couscous). dagarna har kommit att kretsa kring vad som ska ätas och när, jag tänker på det konstant. jag hoppas inte det kommer vara såhär resten av tiden, det känns lite knäppt att sitta och dagdrömma om mat. snart kommer jag utveckla ngn sorts ohälsosam besatthet. inte gått upp ngt i vikt än, men magen svullnar upp ordentligt när jag har ätit så byxorna känns obekväma. känns lite tidigt att köpa nya, större, byxor när det bara är fake-mage än (mest), men det är ju så obekvämt. fler byxor med rymlig midja, tack! (svullen mage or no)

psychonauts is teh shit, förövrigt. dammade av ps2an och spela ngra timmar i helgen. längesen jag spelade ett spel jag hade svårt att slita mig ifrån, där timmarna känns som minuter. funderar på att inhandla okami också, det lär vara bra. det kommer bli en spelhöst.

8 +5

jag trodde aldrig jag skulle säga det: men det är faktiskt ganska skönt att vara tillbaka på jobbet igen. större delen av förra veckan tillbringade jag i soffan, överhettad och övertrött och allmänt orkeslös, framför veronica mars och star trek tng. idag är det jobb, mat med j som kommit tillbaka från sin semester och möte. tiden går så mkt fortfarande när jag jobbar, vilket är precis vad jag är ute efter just nu.

jag börjar se det som mitt mission att ta hål på bilden av graviditet som en underbar upplevelse. det resulterar i ngt fantastiskt, absolut, men resan dit behöver inte alls vara så fantastisk. överallt går det att läsa hur NATURLIGT det är att vänta barn.
ens kropp bombarderas av hormoner för att ställa in sig på och kunna nära ett växande foster i nio månader. trötthet, illamående, humörsvängningar, ömma bröst, tröga tarmar och nästäppa är mkt vanliga symptom, vilket för sig kanske inte låter så farligt, men kan vara nog så jobbigt kombinerat. för att inte tala om senare möjliga symptom, som ryggproblem, foglossning, myrkrypningar i benen, graviditetsdiabetes och havandeskapsförgiftning. ens kroppsvikt kan öka mellan 15-20kg (i genomsnitt) på ett halvår, vilket är allt annat än "naturligt". tänk själva vilken belastning en sådan viktökning på så kort tid är för kroppen, speciellt ryggen. en ska avstå från alkohol, rökning, opastöriserad mjölk och ostar gjorda av det, viss fisk och kött, dra ner på kaffedrickandet och möjligtvis avstå från att färga håret. uppoffringar som är lätta för vissa men en väldigt stor omställning för andra. det handlar ändå om att under en tid i viss utsträckning ge upp sin egen kropp för en annan individ. ens organ trycks successivt undan för att ge plats åt livmodern och fostret. ens näring går först och främst till fostret, sen till en själv. allt detta medan den blivande pappan går omkring och mår precis som vanligt. låter det här som ngt du skulle beskriva som underbart?

jag är själv jätteglad över mitt tillstånd och hoppas innerligt att jag får fullfölja det och att allt går som det ska. jag ångrar verkligen inte beslutet att försöka och är väldigt lycklig över att det ens gick, och så snabbt dessutom. jag tycker absolut det är värt att gå igenom all the above när det betyder att det kommer ut en ny människa nio månader senare. men jag hyser inga illusioner om att resan dit kommer vara enkel eller "underbar". den allmänna uppfattningen av graviditet är i stort behov av en reality check. det är naturligtvis väldigt individuellt hur en mår och upplever sin graviditet, men det går inte att komma undan att det ÄR en stor påfrestning, både för kroppen och psyket.

7 +2

mår illa idag igen. inte tillräckligt mkt för att behöva göra ngt åt det, men mkt nog för att det ska vara obehagligt.

sista dan på jobbet idag innan en veckas semester. ska bli sjukt skönt att vara ledig lite till. hoppas bara att jag inte kommer sova bort hela veckan..

nu har det snart gått 2 månader, men det skulle ändå kunna gå åt helvete när som helst. jag hatar att gå omkring och vänta och vara osäker. jag vill veta NU hur det kommer bli. om det kommer bli ngt. jag hatar att inte kunna förhålla mig till vad som händer. jag vill inte ställa in mig på ngt, för då kommer jag bli ännu mer besviken om det inte blir så, samtidigt så kan jag inte bara ignorera alla tecken och förändringar. resultatet blir ngn sorts vakuum mitt emellan, där jag ena stunden planerar framtiden och andra stunden är övertygad om att det kommer avbrytas och försöker ställa in mig på det. jag är inte särskilt spontan av mig, speciellt inte när det gäller stora beslut och händelser. jag tycker om att tänka igenom saker från så många vinklar som möjligt och gå igenom vad som kan hända och förbereda mig på det. men nu är de två alternativen väldigt annorlunda, och jag har själv ingen som helst påverkan på utgången. jag har ju redan bestämt mig.

men det enda vi kan göra är att hålla ut, och vänta.

tröttheten klamrar sig fast

nu har jag officiellt läst för mkt om graviditet, amning och barn de senaste veckorna. drömde om ett barn som skulle ammas inatt, och vaknade jättestressad med värsta hjärtklappningen. vet inte vad det var med drömmen som var så stressande, men ändå. får införa ngt sorts tak på all text som har med sådant att göra. jag har ju ändå i princip läst det mesta seriösa som finns att få tag på.

annars mådde jag illa för första ggn idag. jag hoppas på att det bara var en tillfällig grej.
--
det är frustrerande att helt plötsligt vara så trött. jag är van vid att kunna vara uppe i princip hur länge som helst och ändå funka helt ok, nu slocknar jag ibland vid 21:30 - 22:00-tiden på kvällen på vardagarna. det är säkert skitbra, för jag får en massa mer sömn än jag brukar, men det känns FEL. nu hinner jag med ännu mindre än innan. det är lätt att få dåligt samvete för att inte orka med att träffa alla jag vill träffa, men jag kan inte göra ngt åt det. det är inget personligt. jag orkar helt enkelt inte. jag vill ligga i soffan och läsa eller kolla på ngt avsnitt eller vila. inte så jävla kul kanske, men just nu är det nödvändigt.

ett risgryn

så: ungefär en månad sen sista inlägget, och det har hunnit hända en hel del sen dess. beslut har tagits, agerats på och gett positivt resultat, allt inom loppet av en vecka. woho! trodde aldrig att det skulle gå så snabbt. känns overkligt, mest. och spännande! även om det märks känns det ändå inte som det är på riktigt än. sen är det osäkert eftersom det är så tidigt. det är bara att vänta och se.. och hoppas, hoppas, hoppas.

jag är jävligt nöjd (men ack så trött och öm).