uhgh. det har varit en bra dag. men så slog det om för ngn timme sen och allt kändes jävligt tungt. utan anledning. ungefär på samma sätt som när jag motvilligt åt p-piller i väntan på spiral och fick ångestattacker helt out of the blue som kunde vara i fem-sex timmar. det kunde också slå om på en sekund. skillnaden är att nu äter jag inte ngra jävla piller (och kommer aldrig mer göra det).
det är väl bara en sån där kväll antar jag. inget är bra och inget känns bra.
fick erbjudande om en varm säng och varma kramar och jag vill verkligen. men jag ska inte. inte ikväll. skulle ju sluta fly från mig själv.
på tal om piller, hur går det egentligen med p-piller för män? det verkar som om det alltid är på gång, men aldrig blir verklighet. så förvånande. men det är på gång, det kommer! in a future far, far away.
right. nej, för varför skulle man lägga ner tid och pengar på sådan forskning när det redan finns p-piller för kvinnor som funkar? skit i alla biverkningar (där MINSKAD SEXLUST är en av de vanligare) och det faktum att man inte riktigt vet hur de funkar, eller vad de långsiktiga effekterna är. det är ju sånt man får stå ut med. om man betyder kvinnor.
Wednesday, September 5, 2007
Monday, September 3, 2007
att avvika från normen
såg breakfast on pluto (http://www.imdb.com/title/tt0411195/) i helgen, och det var en ganska jobbig upplevelse. bra film, se den. och om du har tänkt se den, så läs inte vidare, det kommer en liten minispoiler.
anledningen till att det blev jobbigt var att en av karaktärerna, som hade downs syndrom, dog - och för mig blev det en direkt association till att ngt skulle hända med j. min default-reaktion när karaktärer i filmer/serier/böcker har "utvecklingsstörningar" (hatar ordet, men vet inte vad som skulle vara bättre att använda) är en sorts krypande obehag: jag bävar för hur karaktärerna kommer porträtteras, hur folk omkring mig kommer reagera (kommer ngn fälla ngn dum kommentar?), men framförallt - hur de kommer behandlas. för i de flesta fall porträtteras de som utsatta offer, behandlas med grymhet eller nonchalans av sina trångsynta medmänniskor, eller är med som ngn sorts comic relief. och jag hatar det. jag klarar inte av att kolla/läsa vidare. jag blir så sjukt jävla förbannad, samtidigt som jag blir djupt ledsen och funderar mycket över hur min lillebror blir/kommer bli bemött. är det så folk ser på honom? som ngn man kan utnyttja, nonchalera eller skratta åt? och så sänker sig en stark känsla av maktlöshet över mig. vad fan kan jag göra för att ändra på folks attityder?
läste om missfall (för att jag är intresserad) på sjukvårdsupplysningens hemsida och kom så småningom till abort, och sedan fostervattenprov vilket oundvikligen ledde vidare till downs syndrom, i egenskap av den vanligaste "kromosomavvikelsen". slogs, som vanligt, av att det nämns som något uteslutande negativt, ett problem, och att samhällets del i att göra det till ett problem över huvud taget inte diskuteras. så länge det inte handlar om livshotande fysiska åkommor är problemet med att få ett barn med "utvecklingsstörning" inte barnet i sig, utan samhällets och omvärldens bemötande och sätt att hantera det. jag tycker det är obehagligt att folk gör fosterdiagnostik i syfte att göra abort om det visar sig att fostret har downs syndrom och jag mår dåligt över att tänka på att alla fullt livsdugliga foster som aborteras av föräldrar som VILL HA BARN, bara för att de avviker från normen.
kollade in FUB:s (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna) sida (www.fub.se) och läste deras defintioner och beskrivningar av just downs syndrom. mkt mer positiv inställning naturligtvis, men sektionen "att fastställa diagnosen" och "Halls kriterier" under "Utvecklingsstörning" gjorde mig kall. det fick mig att tänka på när j fick sin "diagnos". enligt vad jag kommer ihåg han var nyfödd och vi hade precis tvättat av honom och kollat på när han blev vägd och mätt, och han låg på ett skötbord. jag var överlycklig över att äntligen fått ett småsyskon och kunde inte vänta tills jag fick hålla honom. då svepte en sur barnläkare in i rummet, klämde hårdhänt på honom (kollade hans nacke, fötter, ögon och händer (vecket i handen löper hela vägen)), vräkte ur sig "han är mongoloid" och gick därifrån. vilken nybliven förälder skulle kunna reagera annat än negativt på ett sånt bemötande?
jag var tio år och även efter de tog in mig och storasyster j och förklarade lite vad det innebar att ett barn har downs syndrom (med referenser till Joel Bitar) fattade jag inte alls vad problemet var. han var min jättefina nya lillebror och han mådde bra - hur kunde det vara ngt annat än positivt?
hittade en artikel om en undersökning av hur nyblivna föräldrar i usa får beskedet att deras barn har downs syndrom. här: http://www.news-medical.net/?id=7083. jag är inte ett jävla dugg förvånad över resultatet.
anledningen till att det blev jobbigt var att en av karaktärerna, som hade downs syndrom, dog - och för mig blev det en direkt association till att ngt skulle hända med j. min default-reaktion när karaktärer i filmer/serier/böcker har "utvecklingsstörningar" (hatar ordet, men vet inte vad som skulle vara bättre att använda) är en sorts krypande obehag: jag bävar för hur karaktärerna kommer porträtteras, hur folk omkring mig kommer reagera (kommer ngn fälla ngn dum kommentar?), men framförallt - hur de kommer behandlas. för i de flesta fall porträtteras de som utsatta offer, behandlas med grymhet eller nonchalans av sina trångsynta medmänniskor, eller är med som ngn sorts comic relief. och jag hatar det. jag klarar inte av att kolla/läsa vidare. jag blir så sjukt jävla förbannad, samtidigt som jag blir djupt ledsen och funderar mycket över hur min lillebror blir/kommer bli bemött. är det så folk ser på honom? som ngn man kan utnyttja, nonchalera eller skratta åt? och så sänker sig en stark känsla av maktlöshet över mig. vad fan kan jag göra för att ändra på folks attityder?
läste om missfall (för att jag är intresserad) på sjukvårdsupplysningens hemsida och kom så småningom till abort, och sedan fostervattenprov vilket oundvikligen ledde vidare till downs syndrom, i egenskap av den vanligaste "kromosomavvikelsen". slogs, som vanligt, av att det nämns som något uteslutande negativt, ett problem, och att samhällets del i att göra det till ett problem över huvud taget inte diskuteras. så länge det inte handlar om livshotande fysiska åkommor är problemet med att få ett barn med "utvecklingsstörning" inte barnet i sig, utan samhällets och omvärldens bemötande och sätt att hantera det. jag tycker det är obehagligt att folk gör fosterdiagnostik i syfte att göra abort om det visar sig att fostret har downs syndrom och jag mår dåligt över att tänka på att alla fullt livsdugliga foster som aborteras av föräldrar som VILL HA BARN, bara för att de avviker från normen.
kollade in FUB:s (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna) sida (www.fub.se) och läste deras defintioner och beskrivningar av just downs syndrom. mkt mer positiv inställning naturligtvis, men sektionen "att fastställa diagnosen" och "Halls kriterier" under "Utvecklingsstörning" gjorde mig kall. det fick mig att tänka på när j fick sin "diagnos". enligt vad jag kommer ihåg han var nyfödd och vi hade precis tvättat av honom och kollat på när han blev vägd och mätt, och han låg på ett skötbord. jag var överlycklig över att äntligen fått ett småsyskon och kunde inte vänta tills jag fick hålla honom. då svepte en sur barnläkare in i rummet, klämde hårdhänt på honom (kollade hans nacke, fötter, ögon och händer (vecket i handen löper hela vägen)), vräkte ur sig "han är mongoloid" och gick därifrån. vilken nybliven förälder skulle kunna reagera annat än negativt på ett sånt bemötande?
jag var tio år och även efter de tog in mig och storasyster j och förklarade lite vad det innebar att ett barn har downs syndrom (med referenser till Joel Bitar) fattade jag inte alls vad problemet var. han var min jättefina nya lillebror och han mådde bra - hur kunde det vara ngt annat än positivt?
hittade en artikel om en undersökning av hur nyblivna föräldrar i usa får beskedet att deras barn har downs syndrom. här: http://www.news-medical.net/?id=7083. jag är inte ett jävla dugg förvånad över resultatet.
Thursday, August 30, 2007
trött
sitter i fikarummet på jobbet och ngn hittar en artikel i en av morgontidningarna om ett masterprogram i s e x o l o g i på malmö högskola. sexmaster, utbrister ngn, och alla är jätteroade. ngn skummar snabbt igenom artikeln, medan skämten haglar, och får syn på "sex och internet", vilket höjer stämningen ännu mer. för "sex och internet" är tydligen synonymt med porr på internet. surfa porr på studiemedel - jättekul. ngn annan undrar om det verkligen finns så mkt att plugga om sex för att fylla upp tre år(?!). det finns ju för helvete hur mkt som helst som man skulle kunna (och borde) plugga/forska om vad gäller sex. jag kan tänka mig många intressanta perspektiv som jag själv skulle vara intresserad av att studera. sex ur ett genusperspektiv, sexuellt våld, porr och prostitution och dess inverkan på folks syn på sex, för att nämna ngra.
blir sjukt irriterad. varför kan man aldrig diskutera sex utan alla förbannat tramsiga pubertalskämt? det verkar som om så fort sex kommer på tal så blir alla män femton igen (nej, inte alla. ja, grov generalisering). det är nästan som om de inte kan säga det utan att fnissa lite generat. bäst att skämta bort det då, så ingen märker att man blir generad. eller vad? vad är det som är så jävla farligt med det? eller kul?
att utbildningen är ett seriöst masterprogram som kräver tre års förstudier var det ingen som lade märke till.
jo, jag vet. folk tycker det är roligt att skämta. men måste allt alltid vara ett skämt? kan man aldrig diskutera saker seriöst?
blir sjukt irriterad. varför kan man aldrig diskutera sex utan alla förbannat tramsiga pubertalskämt? det verkar som om så fort sex kommer på tal så blir alla män femton igen (nej, inte alla. ja, grov generalisering). det är nästan som om de inte kan säga det utan att fnissa lite generat. bäst att skämta bort det då, så ingen märker att man blir generad. eller vad? vad är det som är så jävla farligt med det? eller kul?
att utbildningen är ett seriöst masterprogram som kräver tre års förstudier var det ingen som lade märke till.
jo, jag vet. folk tycker det är roligt att skämta. men måste allt alltid vara ett skämt? kan man aldrig diskutera saker seriöst?
Friday, August 17, 2007
wheel of time
ha. it just gets better and better.
--
läser om wheel of time (lord of chaos, just nu) igen och jag hatar den. ändå kan jag inte låta bli att läsa. jag sitter och stör mig och blir sjukt irriterad, men ändå kan jag inte lägga ifrån mig boken. det är den mest könsstereotypa biologistiska fantasy-serie jag stött på (och det finns mkt skit), och skulle ngn ta bort all text som går ut på hur olika män och kvinnor är, hur kvinnor och män inte förstår varandra och inte kan göra det heller, och de små subplottarna som handlar om det skulle det på sin höjd bli en eller två böcker kvar, istället för de ELVA (à runt 1000 sidor/st) som finns nu. all kommunikation mellan män och kvinnor går ut på missförstånd, för att inte tala om att i princip ALLA kvinnor är skitsnygga och alla män är superbrave och bra på att slåss. magin som finns med (the true source) är uppdelad i en kvinnlig och en manlig del och trots att det är samma källa så hanterar de kraften helt olika beroende på om de är kvinnor eller män. otaliga ggr understryks denna totala skillnad, gärna med uttryck i stil med "en fågel kan inte lära en fisk simma", och NATURLIGTVIS måste kvinnor lära sig att underkasta sig kraften för att kunna använda den, genom att visualisera sig själva som en BLOMMMA som öppnar sig för kraften och fylls upp av den. för män är hanterandet av kraften istället en ständig kamp på liv och död och för att kunna använda den visualiserar de sig själva i ett tomrum, helt tömt på känslor. KAN DET BLI MER STEREOTYPT? och så fortsätter det.
och ändå läser jag skiten. igen. och försöker filtrera bort det dåliga.
för allt annat är skitbra. han skriver bra, det är spännande och världen han målar upp är grymt välgjord. och för att jag vill veta hur det slutar. sist jag läste igenom serien hade bok nr 11 inte kommit ut. nu står den i bokhyllan och är helt oläst och ny och jag vill läsa den. men jag skulle aldrig kunna läsa den fristående, det finns inte en chans att jag skulle komma ihåg all handling och alla karaktärer som presenterats på de föregående ca 10 000 sidorna (!).
det värsta med allt är att jag ju indirekt stödjer hans fruktansvärda syn på människor genom att köpa hans böcker.
fan.
--
läser om wheel of time (lord of chaos, just nu) igen och jag hatar den. ändå kan jag inte låta bli att läsa. jag sitter och stör mig och blir sjukt irriterad, men ändå kan jag inte lägga ifrån mig boken. det är den mest könsstereotypa biologistiska fantasy-serie jag stött på (och det finns mkt skit), och skulle ngn ta bort all text som går ut på hur olika män och kvinnor är, hur kvinnor och män inte förstår varandra och inte kan göra det heller, och de små subplottarna som handlar om det skulle det på sin höjd bli en eller två böcker kvar, istället för de ELVA (à runt 1000 sidor/st) som finns nu. all kommunikation mellan män och kvinnor går ut på missförstånd, för att inte tala om att i princip ALLA kvinnor är skitsnygga och alla män är superbrave och bra på att slåss. magin som finns med (the true source) är uppdelad i en kvinnlig och en manlig del och trots att det är samma källa så hanterar de kraften helt olika beroende på om de är kvinnor eller män. otaliga ggr understryks denna totala skillnad, gärna med uttryck i stil med "en fågel kan inte lära en fisk simma", och NATURLIGTVIS måste kvinnor lära sig att underkasta sig kraften för att kunna använda den, genom att visualisera sig själva som en BLOMMMA som öppnar sig för kraften och fylls upp av den. för män är hanterandet av kraften istället en ständig kamp på liv och död och för att kunna använda den visualiserar de sig själva i ett tomrum, helt tömt på känslor. KAN DET BLI MER STEREOTYPT? och så fortsätter det.
och ändå läser jag skiten. igen. och försöker filtrera bort det dåliga.
för allt annat är skitbra. han skriver bra, det är spännande och världen han målar upp är grymt välgjord. och för att jag vill veta hur det slutar. sist jag läste igenom serien hade bok nr 11 inte kommit ut. nu står den i bokhyllan och är helt oläst och ny och jag vill läsa den. men jag skulle aldrig kunna läsa den fristående, det finns inte en chans att jag skulle komma ihåg all handling och alla karaktärer som presenterats på de föregående ca 10 000 sidorna (!).
det värsta med allt är att jag ju indirekt stödjer hans fruktansvärda syn på människor genom att köpa hans böcker.
fan.
Tuesday, July 24, 2007
80 windows
såg precis nya harry potter-filmen, men den gjorde inte så mkt för mig. kan ha varit den dåliga kvalitén kombinerat med det dåliga ljudet. inte för att jag förväntade mig bättre av en cam-version, men ändå. blev däremot grymt sugen på att läsa om half-blood prince, så nu ligger den på nattduksbordet och väntar.
--
så, har fruktansvärt många tankar i huvudet och mkt nytt att ta ställning till.
igår fick jag höra saker som jag aldrig trodde jag skulle få höra.. och jag vet inte ens om jag vill höra dem längre. eller än. en dörr som jag var övertygad om var stängd har öppnats en springa. det komplicerar min tillvaro ngt fruktansvärt, när allt jag strävat efter på sista tiden är att leva så okomplicerat som möjligt. det sätter frågetecken kring mina väl utarbetade planer trots att jag vet att det enda som är rätt mot mig själv är att fullfölja dem, trots den nytillkomna möjligheten (snarare möjlighet till möjlighet). eller kanske t o m på grund av den. att skjuta upp allt jag har planerat, bara för att detta uppenbarat sig, skulle vara att hoppa tillbaka i samma beteende som gjorde att jag var tvungen att stänga dörren sist.
..och det är det sista jag tänker göra.
--
så, har fruktansvärt många tankar i huvudet och mkt nytt att ta ställning till.
igår fick jag höra saker som jag aldrig trodde jag skulle få höra.. och jag vet inte ens om jag vill höra dem längre. eller än. en dörr som jag var övertygad om var stängd har öppnats en springa. det komplicerar min tillvaro ngt fruktansvärt, när allt jag strävat efter på sista tiden är att leva så okomplicerat som möjligt. det sätter frågetecken kring mina väl utarbetade planer trots att jag vet att det enda som är rätt mot mig själv är att fullfölja dem, trots den nytillkomna möjligheten (snarare möjlighet till möjlighet). eller kanske t o m på grund av den. att skjuta upp allt jag har planerat, bara för att detta uppenbarat sig, skulle vara att hoppa tillbaka i samma beteende som gjorde att jag var tvungen att stänga dörren sist.
..och det är det sista jag tänker göra.
Tuesday, July 17, 2007
symbios
jag har blivit beroende av j:s kamera och bilddagboken (det har vi nog alla tre, i olika omfattning).
--
har varit så mkt hos j&l på sista tiden att jag känner mig lite vilsen nu när jag är hemma och det inte är morgon (= strax dags att köpa frallor och cykla till j&l) eller sen kväll (= precis kommit hem från j&l och ska sova för att gå dit imorgon igen). vi lever helt klart i ngn sorts symbios, precis som j skrev.
jag blir så trött ibland. arg och sen trött, och uppgiven.
blev raggad på av killen som står i disken i affären nere på hörnet imorse när jag skulle köpa frallor. han tyckte att vi skulle gå in på lagret och prata mer. det är morgon, jag är trött och hungrig och vill ta mina frallor, betala och gå därifrån. jag vill inte bli uppraggad, inte ens på ett trevligt sätt.
jag går och handlar för att HANDLA, inte för att bli uppraggad. jag går förbi byggnadsställningar för att de står på vägen jag använder för att komma till min destination, inte för att bli visslad på eller skriken efter. jag går i linne för att det är VARMT UTE, inte för att ni ska titta på mig. jag blir så jävla förbannad och trött på att bli betraktad som ett jävla objekt att jag kommer gå fram och slå till nästa person som ger minsta antydan till att betrakta mig på det sättet.
nu ska jag äta och peppa inför träningen ikväll.
--
har varit så mkt hos j&l på sista tiden att jag känner mig lite vilsen nu när jag är hemma och det inte är morgon (= strax dags att köpa frallor och cykla till j&l) eller sen kväll (= precis kommit hem från j&l och ska sova för att gå dit imorgon igen). vi lever helt klart i ngn sorts symbios, precis som j skrev.
jag blir så trött ibland. arg och sen trött, och uppgiven.
blev raggad på av killen som står i disken i affären nere på hörnet imorse när jag skulle köpa frallor. han tyckte att vi skulle gå in på lagret och prata mer. det är morgon, jag är trött och hungrig och vill ta mina frallor, betala och gå därifrån. jag vill inte bli uppraggad, inte ens på ett trevligt sätt.
jag går och handlar för att HANDLA, inte för att bli uppraggad. jag går förbi byggnadsställningar för att de står på vägen jag använder för att komma till min destination, inte för att bli visslad på eller skriken efter. jag går i linne för att det är VARMT UTE, inte för att ni ska titta på mig. jag blir så jävla förbannad och trött på att bli betraktad som ett jävla objekt att jag kommer gå fram och slå till nästa person som ger minsta antydan till att betrakta mig på det sättet.
nu ska jag äta och peppa inför träningen ikväll.
Sunday, July 15, 2007
seriously
är förbannad och har svårt att släppa det, trots att jag borde.
funderar seriöst på att köpa en slagpåse och hänga upp ngnstans. jag behöver lära mig att sluta kontrollera mitt humör så förbannat och släppa loss ilskan oftare. reagera istället för att kontrollera. så kanske det inte skulle bli så jävla svårt att stänga av igen, när det väl kommer ut.
jag är ett förbannat control freak. fan.
--
men seriöst, jag tänker bara göra saker för att jag vill.
jag tänker inte ställa upp för att jag borde, eller för att jag får dåligt samvete annars, eller för att det är bestämt. inte för ngn. vill jag inte, så är det så.
jag tänker inte ens känna att jag borde.
det borde jag inte.
funderar seriöst på att köpa en slagpåse och hänga upp ngnstans. jag behöver lära mig att sluta kontrollera mitt humör så förbannat och släppa loss ilskan oftare. reagera istället för att kontrollera. så kanske det inte skulle bli så jävla svårt att stänga av igen, när det väl kommer ut.
jag är ett förbannat control freak. fan.
--
men seriöst, jag tänker bara göra saker för att jag vill.
jag tänker inte ställa upp för att jag borde, eller för att jag får dåligt samvete annars, eller för att det är bestämt. inte för ngn. vill jag inte, så är det så.
jag tänker inte ens känna att jag borde.
det borde jag inte.
Subscribe to:
Posts (Atom)