patriarkatet - jag, 1 - 0

lönesamtal igen.
jag förbannar det här jävla duktiga flickan-syndromet kombinerat med en kronisk oförmåga att lyfta fram mig själv och mina kunskaper/prestationer. som gör att jag känner mig som ett stort skämt när jag sitter begär högre lön trots att jag är säker på att jag ligger för lågt. samtidigt sitter mina manliga kollegor och begär dubbelt så mkt utan att blinka. att det ska vara så svårt att bryta den otroligt självkritiska synen på sig själv och sina prestationer. bättre att säga att jag inte kan alls om jag är lite osäker, så kan jag inte misslyckas iaf. vilket jag ändå väldigt sällan gör. det går ju att lära sig på vägen. men ändå, det kvittar att jag vet att det alltid ordnar sig, att jag fixar det. det är fortfarande så svårt att bara nicka och säga "javisst, jag är inte expert, men det fixar jag".

när lär sig folk att marknadsföra sig själva? och vad fan gjorde jag då?

det går framåt, sakta, sakta, men säkert. för sakta dock.
tänk att jag trots alla mina övertygelser är en del av det mest basala (och egentligen minst intressanta, som borde lösts för längesen) jämställdhetsproblemet: lika löner. om det ska vara så svårt att (på en personlig nivå) göra upp med det, hur ska det då gå med alla de viktiga, men tillsynes mer subtila, problemen?